man stor i mitten när allt händer
man står en bra bit bort från allt och ser alltid hända
ser allt som har hänt
allt som påverkar en
allt man måste hålla fast för att kunna bearbeta senare
samtidigt som man står i stormens öga så måste man leva hitta kraft att inte åka med i vivlarna.
att komma ut ut vivlren utan att åka med
det tar så extremt mycket på krafterna
att de är inte alls konstigt att jag tvivlar


i ensamhetens mitt kan man stå
men man har så många omkring sig
så känner man sig bara ensam för ingen av dem har left sitt liv
har fått genom lida så mkt som jag har
bara små delar kanske men inte allt på samma gång som jag har

ingen bära mina känslor. jag måste bära dem dag och natt
ni kan lyssna och ja kan säga dem tusen gånger om
de kanske hjälper mig att bearbeta de då. gör de lättare för stunden
men jag kommer alltid vara tvungen att kämpa med att kunna bära dem
bära utan att falla.
bära utan att dö
bära men även leva ett fortsatt tungt liv