Man skulle kunna säga att det började den andra augusti 1991, det var dagen då jag föddes. När jag föddes hade jag så hade jag navelsträngen virad 2 varv runt min hals och jag var alldeles blå i ansiktet. Läkarna tog mig direkt till återupplivnings båset innan min mamma ens han hålla mig. Som du förstår så överlevde jag den dagen.

Jag tror att Gud räddade mitt liv den dagen.

När jag blev född bodde vi i bro. I ungefär ett år stannade, det var en speciell sak som fick oss att flytta. Min mamma var ute och cycklade och jag satt i barnstolen bakom sätet. När hon fick en känsla av att hon skulle undvika en viss väg, men som de flesta gör med det dem känner nu för tiden så viftade hon bort det och trampade vidare. Lite senare på vägen möter en man oss, när vi kommer i närheten av honom beredda att cyckla förbi så slår han va mamma cyckeln. Barnstolen flyger och mamma blir slagen. När mannen ser barnstolen går han mot den och börjar veva slag och slår hysteriskt mot mig. Som tur var hade stolen hamnat upp och ner som en sköld så jag blev inte alls skadad. Det här kunde ju bara fortsatt och fortsatt om det inte vore för att en bil körde förbi på vägen brevid. Föraren stannade och tutade och började ropa, så mannen blev rädd och sprang iväg. Efter det flyttade vi, i efterhand har vi fått reda på att mannen var en mental patient som glömt sina mediciner.

Jag tror att Gud räddade både mitt och mammas liv den dagen.

När jag var i 5-6 års åldern så bodde jag i en lägenhet i kungsängen, samma ort som jag nu hamnat i. En dag när jag var ute och lekte så såg jag en kvinna som vi tidigare hade kallat "finska-tanten" hon var den som delade ut tidningar i vårt område. En dag så såg jag henna sitta ner hukad vid vägkanten. Jag var lite osäker, men gick ändå fram till henne. När jag kom lite närmare märkte jag att hon grät och frågade försiktigt om hon grät och varför. Efter en stund så pratade vi lite och jag fick be för henne. Några dagar senare kom hon och plingade på där jag bodde och tackade för att jag uppmuntrat henne så.

Jag tror att det var Gud som fick mig att gå fram till henne och som uppmuntrade henne.

När jag var ungefär 10 år så hamnade min släkt i en inbördes tvist. Hårda ord blev sagda och många sår kom till. Det blev så illa att vi inte kunde se varandra på varandra längre. Ca 3 år senare så samlades vi för första gången på 3 år hela den sidan av släkten. Vi klarades av att umgås och vi försökte göra upp med varan, till slut blev ordet som segra "förlåt".

Jag tror att det var Gud som löste upp våra knutar och mjukade våra hjärtan och löste vår konflikt.

När jag var 12 började jag få dåligt självförtroende, när jag var 16 hade jag gett upp hoppet på att någonsin träffa en tjej helt och hållet. Jag tyckte att jag var för ful. Många av mina vänner såg mig som kaxig, jag försökte dölja att jag var skör. Jag var inte den sorten som gav sig på andra och började tracka folk, sånt tycker jag inte om. Jag var mer den typen som bara låtsades tro på sig själv väldigt mycket. Jag blev ledsen så fort jag sågen en spegel och stod knappt ut med att veta om hur jag såg ut. När jag var 17 så höll jag på bli deprimerad och orkade knappt leva mer, när jag plötsligt fick en flickvän. Självförtroendet steg en hel del i en månad, men sedan började det tära på mig igen. Jag kunde stå framför en spegel och bara titta tills jag började gråta. Lite senare så åkte jag på ett läger med kyrkan, där upplevde jag att Gud tala till mig. Jag kännde att Gud sa till mig att han skulle hjälpa mig med min självbild men att det skulle bli en process. Två veckor senare gjorde min dåvarande flickvän slut och jag blev knäckt. Min självbild sjönk till botten igen och jag gav upp på mig själv, fast det gjorde inte Gud och inte min familj eller mina absolut närmaste vänner, även fast vissa verkade göra det så var mina 2 absolut närmaste vänner kvar.

Problemet var bara att jag kände mig så värdelös och var så nere att jag stängde ut även dem som försökte hjälpa mig. Jag kännde mig nästan apatisk, en dag kom pappa in och bad för mig. Jag låg bara i mitt rum och grät, något som nästan hade blivit en rutin. Jag grät inte för att min flickvän hade gjort slut utan jag hade bara tappat hoppet på mig själv, jag såg ingen mening med mitt liv. När jag såg mig i spegeln skämdes jag. Hursomhelst så när pappa bad för mig så var det helt sjukt. Det var bokstavligen som att tio kilo lyftes från mina axlar, jag började kunna andas bättre igen. Jag såg en syn av en man som kom och som slog bort alla demoner som hade fått fäste inom mig. Mannen sken, jag blev fysiskt varm i kroppen jag kände plötsligt hur älskad jag var, allting blev ljusare i tankarna och jag rös i hela kroppen för att jag blev så glad. Jag insåg att det visst fanns mening med mitt liv, att sprida Jesus kärlek vidare och att leva livet som han faktiskt gav oss tillbaka i gåva när han dog för oss på korset. Där var den vite springaren för mig, med otroligt aktoritet. Jag såg också hur demonerna försökte få fäste i mig men det var omöjligt för dem, för något så mycket starkare var där och fyllde mitt hjärta mer och mer igen. Något var Gud. Det är ingenting jag tror, det är något jag vet.

Tack Gud för mitt liv! Jag vet att jag aldrig kommer kunna prestera nog det tacket du förtjänar men jag vill att du ska veta att du är och kommer alltid vara nummer 1 i mitt liv och jag vill leva för dig.

Jag vill inte avbryta det innan så jag hoppar tillbaka några år nu. När jag var 15 så skulle jag skjussa en kompis med min moppe till skolan från våran slöjd lektion, vi hade bara 1 hjälm och började små bråka om den lite grann. Det slutade med att jag fick den. Lite senare, ca 40 m ifrån skolan så blev vi påkörda från sidan i en korsning. Mina andra vänner som åkte bakom såg alltihopp och har berättat för mig och bekräftat för mig att det jag kommit ihåg är sant. Jag såg nämligen mig själv från en annan vinkel hur jag flög, det är inte det dem bekräftar men dem bekräftar det jag såg, att det verkligen hände. Hursomhelst så blev vi påkörda i vår sida. Jag flög av moppen och voltade, jag landade och studsade på huvudet flera gånger. Min kompis som jag skjutsade flög också av. Vi båda klarade oss fantastiskt bra. Han hade ett sår på knät och jag klara mig helt utan skador.

Jag tror att Gud räddade mitt och min kompis liv den dagen.

Efter olyckan var jag rädd för platsen, jag hade svårt att gå förbi och fick gå jätte sakta och blev alldeles uppskakad när jag var förbi. Lite mer än ett halvår senare, när jag var 16 åkte jag på missionsresa till Indien för att berätta om the big savior ;) Då på ett möte innan resan berättade några av dem som höll i mötet att dem hade bett innan och att dem kände att det var någon som varit med om en trafikolycka som de ville be för. Jag tänkte att jag är ju ingen speciell så jag det måste vara någon annan dem menar, men det där satt o gnagde i mig ett tag sen tänkte jag att det kan väl inte skada. Så jag när dem tillslut efter allt mitt velande bad för mig så gav Gud mig ett nytt sätt att se på olyckan. Istället för att det var platsen där jag nästan dog så blev det platsen där Gud räddade mitt liv igen. När jag kom hem från missionsresan så gick jag till platsen, la mig där och tackade Gud för att jag lever.

Tack Gud för att du är god!

För några dagar sedan blev jag nästan påkörd vid ett övergångs ställe. Jag tror att Gud räddade mitt liv den dagen. Tack Gud för allt du gjort för mig, jag älskar dig. Tack för att du är så God!

Trotts allt det här så är ändå det största Gud har gjort för mig, det största sättet att visa att han älskar mig, det största sättet att visa att han förlåter mig på var när Jesus dog för mig på korset. Det bästa med det är att det är för alla.

Gud är kärlek!