En flaska baileys i hand och Roberts övergivna chips påse på magen.
Utrustad som en kung inför den fridfulla svarta mellanstora fyrkant som snart ska lysa upp min dag med bilder om ett perfekt liv.

Det där klassiska livet där allt man drömmer om i livet är kärleken och just mig råkar den fånga med storm. Med en fru vackrare än Natalie portman och en framtid ljusare än solen.

Lagom muntert hoppar hjärtat till när jag tänker tillbaka på de minnen jag har då jag själv en gång i tiden trodde att jag hade hittat kärleken. The one...

Jag är nu en fri man, helt omsluten av min egen frihet. Helt fri från att behöva klä upp mig, fri från att behöva titta någon romantiskt i ögonen, fri från att älska.

Men visst kan det vara svårt ibland när jag ser den fula soffan i vardagsrummet och kommer ihåg den vackra eftermiddagen när det bara var du och jag. När jag tänker tillbaka på din spännande blick, den som gjorde mig uppjagad och lugn på samma gång.

Likt en bitter lampa utan ström lyckas jag inte längre. Avsaknaden av kärlek har gjort mig kall, när ska någon tända igen? Jag vill lysa, känna värmen från glöden emellan oss.

Även om hettan brände mig så vågar jag hoppas. Jag har sett, så nu kan jag drömma. Jag har tvingats rycka bort mitt ogräs, så nu kan jag odla på nytt igen.

Smärtsamt att inse att vi numera skulle bli du och jag skulle bara vara jag. En resa dyr men behövd. För nu kan jag drömma igen, du är då och nu har jag plats för annat.

Utan ogräset är jag, bara jag.
Utan ogräset kan jag, plantera nytt.
Utan ogräset vågar jag, låta det växa.