Pusslet gick sönder och bitarna flög åt alla håll...

Jag har försökt sätta pusselbitarna tillbaka på plats, när jag märkte att några saknades. När bitarna av henne inte längre fanns i mitt pussel, så blev det ett hål...

Vänner, bekanta och familj... Många hjälpte mig leta, men det var också de som fick mig att stressa, deras pusselbitar var ju på plats, fina och kompletta...

Snabbt, fick jag dra över ett skynke, som dolde att mitt pussel inte var helt. Ett vitt skynke där jag snabbt målade upp en bild. En bild av ett pussel där alla bitar fanns på plats, ett vackert pussel...

De flesta som beskådade mitt pussel tittade lite snabbt och gick sedan vidare...

Hoppades på att mitt pussel skulle hållas dolt samtidigt som jag ville att hela världen skulle få veta hur mitt riktiga pussel såg ut. Det som hade varit så fint...

Tiden gick och ingen märkte min täckmantel, tillslut hade till och med jag glömt bort den...

Då kom du.

En vän som hitintills aldrig svikit, trotts att vi inte alltid varit de absolut närmaste vännerna...

Då kom du.

En vän som råkade dra av skynket med den oskyldiga frågan, "men hur mår du på riktigt?"

Nu är den målade bilden borta och jag kan återigen börja bygga på mitt pussel.

Tack.