Så länge hon har färdats
på alla öppna vatten
med vind i sina segel
och änglars skydd i natten

trots många hårda stormar
och hinder på sin färd
fanns aldrig nånsin tanken
att lämna denna värld

blev jagad utav vargar
och rovdjuren var många
men hon var fast besluten
att livets njutning fånga

så många steg på vägen
som ändå trampats snett
när hon sin sanna värme
till fel personer gett

hon trodde på det goda
hos alla och envar
men plötsligt såg hon tydligt
att hon stod ensam kvar

var fanns väl all den kärlek
som de andra pratat om
nu gråter hon till minnen
som hon sparat djupt inom

det viner hårda vindar
stormen river hennes bröst
men det svaga gryningsljuset
som hon skönjer där i öst

det ljuset vill hon fånga
och aldrig släpper hon det sen
nej alltid ska det brinna
som en ledstjärna och vän