Jag var 15 år och fast besluten att jag skulle hitta sin sanna kärlek. detta berodde mest på mina vänner. alla hade hittat sin så kallade sanna kärlekar redan, det vad det dom sa i alla fall ändå bytte de kille hela tiden i alla fall.

Jag frågade min mamma en dag.
`` mamma? hur hittar man sin sanna kärlek?´
Mamma kollade på mig ett tag och sa sen
`` jag tror det är så att man inte ska leta, jag tror i stället man hittar den lite mer som en slump att man just träffar den vid det där tillfället, men gumman varför undrar du detta? du har ju flera år att hitta din sanna kärlek och man behöver inte alltid hitta den när man är ung, andra hitta den när de är äldre´´
jag kollade på henne `` men mamma alla andra har ju hittat utan jag´´
`` men du kommer hitta den rätta en dag, jag lovar!´´

orden som var få ligger fortfarande kvar som ett minne, även om det inte va så många så fanns de ändå med mig hela tiden, inte för jag nu gick runt och tänkte hela tiden att jag skulle hitta den rätta, nej nej det va tvärtom jag försökte vara den jag alltid varit. visst tyckte jag det va trist när alla andra hade någon att dela allt med, även om det hela tiden byttes, jag ville hellre ha han som inte svek mig han som skulle vara med mig hela vägen i mitt liv.

mina kompisar jämt att det va så jobbigt att killarna inte ville vara med dem. dom sa jämt att jag skulle säga något, men jag visste inte hur det var? jag visste inte vad jag skulle säga?
Men de sa ju jag skulle säga så jag som det var `` jag kan inte gå för att du letar i stället för att vänta på din sanna kärlek´´ orden va ju inte direkt populära, men jag sa det varje gång när en kille gjort slut. lika arga varje gång, visst jag förstår men jag såg det ju bara som att det var så.

Tiden fortsatte och jag var samma som jag alltid varit, dag efter dag, timme efter timme fast man inte trodde det så gjorde det faktiskt de, folk brukade reta mig, de sa `` hallå du är jätte snygg och allt, rena foto modellen det som alla bara drömmer om att vara, varför tar du inte vara på de? du kan få vilken kille som helst bara du inte är så blyg!´´
Jag varje gång sa jag samma sak som alltid ``kanske jag är så snygg som du säger men Jag vill inte ha vilken kille som helst, bara för han är snygg eller har det där ryktet, jag vill ha killen som är min sanna kärlek och jag tänker vänta på han tills jag möter honom´´
jag fick konstigt nog samma blick som alltid, den som talade om att vänta du så får du se att du kommer få vänta hela livet.
Men jag skulle vänta hela livet jag skulle göra det, även om jag inte mötte han med stort H.

Jag blev 18 år och det va då jag började tänka om jag inte skulle börja leta efter någon i stället, försöka det är ju värt de. men jag gjorde det aldrig kanske det som gjorde att jag en dag mötte honom! ja det är sant, jag trodde heller faktiskt aldrig att jag skulle det men det gjorde jag.

Det var en månad innan jul och eftersom jag alltid varit tidig med mina julklappar så var jag det även i år. Jag hade just kommit ut från ett köpcenter med händerna fulla med kassar med paket i, när jag va på väg till bilen kollade jag ner i backen för att undvika snön i mitt ansikte, som flög mot mig i vinden.
När jag gick där så gick jag in i någon, ja nu menar jag ju inte att det blev en liten krock, som att båda sa oj!
utan här halkade båda i backen med en duns. sen blev det svart.

jag vaknade upp av att det var varmt och att det gjorde ont i huvudet. jag kollade mig omkring, jag hade fortfarande jackan på mig, jag låg i en soffa i ett rum med massa grejer i hela rummet. och i mitten av rummet mot väggen satt det någon i byxor och bar överkropp vid en dator.
jag hosta till lite för att han skulle märka att jag hade vaknat, han vände sig om och kom fram till mig.
jag har aldrig sett han innan, och det va inte en dag för tidigt att jag gjorde det heller. hans ögon som glittrade mot mig, hans leende, allt var så perfekt på honom.

medan jag låg och kolla på honom lite i smyg när han satt på knä bredvid soffan. han kolla på mig tillbaka och jag vände bort blicken `` det ve en riktig smäll du måste fort, jag försökte få dig att vakna men det gick inte, sen hade du din bilnyckel i handen, så letade reda på den och körde dig hit, hade ju ingen egen bil hade ju bara lunch från jobbet och skulle köpa något att äta, men jag ville ju inte lämna dig där i snön, jag förstår att du är ledsen och arg men jag visste inte vad jag skulle göra ´´
Jag satt där och lyssnade på honom, tänkte och funderade, hur många killar gör såhär mot någon de inte känner? ja inte kan det finnas många av dem i alla fall, när han pratat klart såg han på mig med ögon som var nära på att börja gråta.
Jag såg på honom och sa `` du tror att du gjort fel att du hjälpte mig i stället för att ligga kvar i snön, bara för att du tog min bil och körde, det ska du verkligen inte göra jag är jätte glad för det´´
Han kollade upp med ett leende, ett leende jag förälskat mig i på 10 min som jag varit vaken i, han böjde sig fram och kramade mig, och jag tror att han kände samma sak som jag för när han släppt mig såg han på mig och kysste mig. sen frågade han `` du kan stanna om du vill så kan vi hyra en film? ´´ jag sa ju förstås inte nej utan följde med honom till videobutiken som låg ett kvarter bort från hans lägenhet och vi hyrde en skräckfilm, ska erkänna det va faktiskt lite för jag skulle kunna sitta nära honom, även om jag egentligen aldrig brukade vara rädd, men det va ju en bra anledning att låtsas. efter filmen så åkte jag hem jag fick hans nummer och lovade höra av mig.

när jag kom hem sprang mamma mot dörren så fort jag närmade mig och bara rykte in mig. `` vart har du varit? förstår du inte jag blir sjuk av oro?!´´
Jag log mot henne och sa `` jag tror jag har mött honom ´´
Mamma förstod mig direkt kramade om mig och sa`` gå och lägg dig nu, vi får prata mer i morgon´´
den natten kunde jag inte sova något låg bara och tänkte på honom, han hette Markus. Markus kanske min egen Markus.

Ja så blev det med, för sen nu efter 10 år är jag och Markus sambor, och bor i hans lägenhet. Mamma älskade honom från första stund då hon fick träffa honom säger hon nu efter, det gjorde jag med. Han är det finaste och underbaraste i mitt liv.

Jag minns dagen hela tiden när jag träffade Markus första gången. varje fredag går vi till videobutiken och hyr en skräckfilm, endast för att jag ska kunna sitta och vara rädd även om jag inte är de, tror han förståt de men hopas att han inte har det.

Mina kompisar säger alltid nu mera `` vi skulle nog gjort som du sa, väntat på att möta våran kille i stället för att leta efter honom´´ ja verkar som min mamma lärde fler än mig att det är vät att vänta på kärleken.