Vännerna finns där.
Pojkvännen finns, och han älskar mig.
Har jag ändå rätt att känna mig ensam?

Studierna tar sig.
Det går riktigt bra för det mesta.
Får jag ändå känna att jag inte räcker till?

Föräldrarna respekterar mig.
Äntligen syns jag i deras liv.
Har jag ändå rätt att sörja för min barndom?

Andra ger allt,
samtidigt som jag drar mig undan.
Får jag ändå hoppas att någon tänker på mig?

Jag vill umgås,
men frågan är om jag orkar.
Har jag rätt att vara för trött ibland?

Jag bryr mig,
fast alltid syns det inte utåt.
Får jag tänka att ni borde förstå ändå?

Jag är lyckligare.
Har varit med om värre förr.
Har jag ändå rätt att vara ledsen ibland?