Jag älskar ett barn
som aldrig blev till.
Bara i min vildaste fantasi
fanns barnet på riktigt.

Som för en sekund
fanns det liv.
Ett hopp om att något
skulle förändras.

...Föralltid...

För jag skulle alltid
ha funnits där.
Tänkte att jag nog ändå hade
blivit en bra mor.

Trots allt jag sett
i livet.
Det som fick mig att tveka
när jag tänkte på det förr.

...Ett barn...

Jag visste att jag ville
på en gång.
Så fort jag förstod vad
som höll på att hända.

Men det barnet,
mitt barn,
lämnade inga spår av existens.
Jag bär på tomrummet.