…som måste ha någon att klandra o sticka kniven i och se till att vrida om den i såret dessutom. Detta gör jag genom att som per automatik lägga alla mina egna brister och fel på den eller de människor jag möter som jag kanske känner något eller inte alls.
Om jag inte kan hitta en sak hemma så lägger jag genast skulden för detta på någon annan av bekvämlighetsskäl.

För när den människan var hemma hos mig sist så var det antingen en kleptoman, en tanklös eller bara på det hela taget ansvarslös person och då försvann den där grejen jag nu letar så efter och inte kan hitta i stort sett någonstans alls.
Ibland har jag fått höra, på avvägar, att folk brukar prata om ryggen på mig och då säga just sådana saker som att jag visst är rätt juste och för all del kan vara trevlig ibland också.

Det är bara mitt sätt att komma smygande bakifrån och hugga folk i ryggen när de minst anar det och komma med dräpande kommentarer och sarkasmer som får dem att tappa andan av ren överraskning och förskräckelse. Ironi är inget jag drar mig för att använda om det kommer ombord en krympling på bussen eller jag ser en man med fula kortbyxor och sandaler mitt i sommaren när det är hawaiiskjortor och träpjuck som är det allra senaste.

Att jag fortfarande har några vänner och bekanta kvar samt ännu kan leva ett någorlunda socialt liv beror på att jag har pengar som gräs och att folk låter sig imponeras av mina rövarhistorier om allt jag varit med om i livet på mina vidsträckta resor världen över, trots att den längsta resa jag gjort var till Oslo för några år sedan. Nu har jag tänkt mig att ändå följa med på en resa med några jag träffat när jag gått och spelat bowling och som samma gäng även träffas i kyrkans syförening.

Vi har bestämt oss för att resa till Thailand och jag var i förra veckan precis och hämtade ut passet. Nu har jag förlagt det där förbannade passet och Marianne som var här igår måste som av en händelse när hon satt och bläddrade i det av pur nyfikenhet råkat lägga de i handväskan sådär som man gör när man tänker på annat. Om nu inte Jörgen som kom och hämtade henne lade beslag på det för att han aldrig kan motstå att spela folk spratt eller som det så fint heter på engelska, practical jokes.

Jag tycker mig ha letat både efter passet och det där tjocka kuvertet med resecheckana i, i stort sett överallt och ändå kan jag inte hitta dem. Skulle behöva storstäda förstås här hemmavid för att alls hitta något. Men det hade jag tänkt mig att göra efter semestern. Det är ju för att jag inte orkar städa just nu som det skulle passa så bra att resa bort någonstans på ett par tre veckor. Nej, nu har jag inte tid att skriva till dig längre, kära Beatrice.

Din allra käraste vän
(oläslig namnteckning)