Dina ögon var iskalla, lika ljusa som ditt hår
och du log när jag tittade på dig
som att du inte såg, hur ful jag var
och att jag skämdes över vad jag gjort

Du sa att mänskligheten, förtjänade att dö
men att alla hade en anledning att leva
du förstod inte hur du hade misslyckats
men du var glad, att du gjort det
du var lika full av motsägelser
som alla andra jag kände
men det var fint
och därför gillade jag dig

Jag svor lite, över den där ringen du hade
jag svor lite, över honom
men jag var ändå glad
för du behövde inte honom egentligen
men han hade dig ändå

Jag visste att du gillade att hjälpa
men du visste inte det själv
och du hatade Gud mer än någon annan
jag någonsin träffat

Jag hoppas att den där boken om dig
aldrig blir klar
för då lär den bli det sista som finns kvar.