ja, jag är trött på att alltid spy upp allting i mig, livet
som jag helst velat se växa inuti
se magen växa med livet som ett barn utan far (utanför)
och aldrig hade jag låtit någon ta det ifrån mig, nej

det skulle ligga skyddat inuti som ett nät av horn, en hornhinna
och ingen skulle någonsin slå sönder mig, utanpå
ingen skulle hinna ifatt

och jag är trött på att alltid vara arg, på att alltid provocera, bli provocerad
jag är trött på att ständigt ta diskussionen när jag helst bara vill ta av mig kläderna eller sova eller dö
och låta andra ta hand om skiten

jag är trött på att söka efter kärleken, livsgnistan, när jag brukade vara gnistan och nu är jag bara trött, på den, på dig, på livet, på mig
på mig? hur kan man vara trött PÅ sig själv, snarare i
jag är trött i mig själv, inuti
kärlek, så jävla tröttsamt ord
pinsamt mord

och idag när jag satt på tåget hem från ingenstans,
dit man går när man vill dö
så trodde jag att jag skulle dö på riktigt
ironiskt va? men jag tror att jag var inte ensam egentligen, folk låtsades som att de intet visste men alla kände känslan inuti
man kan fan inte lita på någon

jag känner mig som ett barn inuti utanpå, eller hur var det nu? sätt dig bredvid hon den där mörka, den där mörka hon utan namn, hon som är för mörk för ett namn, hon är för mörk för att vi ska kunna se vem hon är

fel
jag är för mörk för att ni ska kunna se vem ni är