"Miriam, du ska alltid göra precis tvärtom, alltid vara annorlunda"

Hej självmordsbenägenheten och hej kaoset. Växte Nembutal på träd så hade jag inte tvekat men nu sitter jag här och skriver igen istället för att bara lägga mig och låta kroppen ruttna bort. Varje dag får jag höra att jag är en börda för samhället, skattebetalarna spottar på mig för jag är inte sjuk jag är bara lat, gå till skolan, skaffa ett jobb, tjäna pengar, stå inte i vägen för de rika. Jag är varken värd livet eller döden, så vad vill ni ha från mig egentligen? Jag är sexton år, skolan har krossat mig. Den har krossat allting i mig som någonsin kunde varit till nytta för någon annan och nu ska jag ta ansvar för det och ansvar för allting, som om jag inte gjort det förut- Jag har alltid tagit ansvar för mig själv. Fan, ingen har hjälpt mig och nej ni kan bara, dra åt helvete. Socialen, Bup, Kärleken, Madre, Padre, alla kan dra åt helvete.

Det här är ingen jävla dikt det här är ilska, borderline-ilska. Jag är på gränsen ja och visst fan är det en diagnos, varför inte? Varför inte sätta en diagnos på en person som blivit utputtad ur samhället och utanförskapen och hamnat på gränsen utan regler och utan rättigheter, men skyldigheter finns det minsann, ja. Alltid dessa skyldigheter som man aldrig kommer undan. Men jag viker alltid undan, jag tar aldrig ansvar och jag är lat och jag är värdelös. Jag vet aldrig vad jag vill eller vad jag tycker eller tänker, jag har aldrig rätt eller fel jag har ingenting att säga till om. För jag är en gränsperson. Utan sexualitet, kön, färg, nationalitet, dialekt, konkretism, styrka, aha. Jag är ingenting fast samtidigt inte ingenting heller så därför är jag:

OCH FOLK FRÅGAR VARFÖR JAG TALAR SÅ TYST