hur svårt är det
med kvävda glasbitar
och omfamnande elstaket

jag gråter fransk alsace i cirklar
och sandstensgolvet kryper på väggarna
men bilden vilseleder

det är inte de virvlande höstlövens
dova färger
som skriker ut mina håligheter

och får mig att dansa
runt dina väggmålningar

hur svårt är det
med tidens eviga död
för skärsårens resa runt venerna

jag slits i bitar av syre och kol
och spatserar runt i taket
men konturerna är ännu suddiga

av din uppknäppta skjortknapp
som klär skriken nakna

det är i kontexten omkring
hur det första perfekta talet
ritar kyrkofönster i andetagen

det är enkelt