Aldrig visste jag hur fullt ett litet ögonblick kan kännas. Fullt av tömd längtan, fullt av brusande villovägar utan slut. Fullt av energi som krusar ytan med ett vredens skum som vet sin plats på jorden. Någon annan kan ha varit framme och avslutat sin resa, någon annan kan medvetet ha hållit sig borta som för att locka fram en förträngd saknad av ett tomrum som aldrig riktigt funnits, aldrig riktigt känts. Vid vägens slut känns branten övermäktig, som om den talar om för mig att återvändon är lika lång som på hitvägen, om än snårigare och väl så motsträvig att forcera. Vid den blanka stranden tar slutet emot mig med öppna famnar. Det är först nu jag vet hur målet ser ut och var jag hamnar. Öppen famn, Köpenhamn, here I come! Hoppas att de har billiga cigaretter i Tax-freen.