På bordet hade ett brev legat väldigt länge. Ingen visste vem det kom ifrån, för avsändaren stod på undersidan av kuvertet, och i det gassande sommarvädret hade ingen haft nyfikenhet nog att faktiskt vända på kuvertet för att avslöja dess ursprung. Av samma klimatologiska skäl hade ännu ingen haft energi nog att öppna brevet. Det berodde i sin tur på att ingen egentligen visste vem brevet var till, eftersom adressatens namn hade råkat skymmas av en antikgrå, virkad duk som någon hade fått av en avlägsen släkting med för mycket energi.

Släktingen gav bort mängder med dukar under vintrarna, i takt med att högarna växte, för på vintern förmådde inte sommarvädret lägga hinder i vägen för kreativiteten, utan virkandet kunde flyta på obehindrat, utan störande avbrott såsom jordgubbslandets pockande på uppmärksamhet i form av vattning, gallring och hungrigt skövlande.

Adressaten förblev således okänd, ända tills en vacker dag. Just denna dag beslutade sig någon för att bära ut bordet som duken med brevet under låg på. Denna någon var Kronofogden. Han sa att han behövde låna bordet, och något om ett kravbrev som aldrig blev besvarat.