Många viljor styr. Smaken man trodde att man var överens om visar sig vara felaktig och frän. Hur kan så många tankar från olika håll egentligen ha något gemensamt? Vet man var målet hägrar har man en sträcka som behöver fördrivas på ett eller annat sätt, men tankarna och viljorna är alldeles för många för att resultatet ska bli levande. Någon tycker att det trubbiga ska vässas. Någon annan vill ha en heltäckande färgskala, trots att den inte har med huvudsmaken att göra. En tredje vill ändra på utseendet på naturlig väg. Hur kan alla dessa viljor och önskningar infrias och få ro utan att man missar målet? Intrycken suddas ut, blir till dimma. Dimman växer, blir starkare och mörkare. Ett ilsket pipande påminner om tiden som har gått. Det är brandvarnaren. Ju fler kockar, desto större soppa.