1968 inspirerade min äldre bror mig att börja spela trombon, dragbasun. Själv hade han bestämt sig för sax, tenorsaxofon. Vi bodde då i Östra Klagstorp, mitt på Söderslätt, kulturstäppen, ett samhälle som då fortfarande var tämligen livaktigt med flera affärer, men biografen Palladium hade precis stängts. Den sista filmen som visades, innan biografen dog, var Kärlek-65, inspelad på Österlen vid Kåseberga. På femtiotalet hade hela familjen sett en Lilla Fridolf-film där.

På Philipsons Musik i Malmö införskaffade vi de åtrådda lurarna, en begagnad sax och en dito tenorbasun. Min betingade ett pris av tvåhundrafemtio riksdaler, en ganska ansenlig summa vid denna tid, i synnerhet med tanke på storleken av mina inkomster på sextiotalet som gymnasist. Vi hoppades därför att vi erhållit fullgoda tonverktyg till rimligt pris.

Ganska snabbt sedan jag hade fått fram de första metalliska pruttljuden ur mitt bleckinstrument, insåg jag att trombon, det var helt enkelt ”mitt” instrument. Redan tidigt satte jag målet högt. Varför gå den långa, trista vägen via att lära mig notläsning, när det fanns en sublim genväg till musikens höjder via förfinad improvisationsteknik…?

Redan efter ett halvår hade jag funnit min musikaliska nisch, experimentell, improviserad punktmusik, punktformad musik eftersom jag inte kunna hålla ut tonerna speciellt länge. Denna spännande musikform kännetecknades i min version av frånvaro av melodier och spännande arytmi. Det lät med andra i ord – inte alls särskilt bra… Jag hade alltså redan vid denna tidpunkt uppnått en rent av mästerlig virtuositet och en mäktig bleckklang, för att inte säga plåtskrällande, ja, ett veritabelt ankkvackande.

Vår granne, som en gång lärt sig spela trumpet i det militära, provade min lur en dag och avlockade den märkligt runda och fylliga basuntoner. När jag jämförde med hur mitt eget tutande lät insåg jag genast att jag nått betydligt längre när det gällde trombonteknik, i och med att jag förmådde frambringa en härlig, metalliskt pruttande bleckklang.

I och med att min startpunkt hade varit den allra högsta nivån, ”avancerad, atonal och arytmisk, improviserad punktmusik”, förstod jag att det skulle bli en ren bagatell att lära mig nivåerna nedanför, som jazz, klassiskt, blues och pop. Snabbt hade jag insett att dessa musikformers innersta väsen när det gällde mitt instrument: de byggde alla på ganska enkla ”trick”, vilka jag med min avancerade blåsteknik och överlägsna musikalitet snart skulle lära mig.

Det var emellertid en smula svårt att komma underfund med dessa ”trick” helt på egen hand, genom att enbart lyssna på min AIWA-radio och inspelningar jag ahde gjort med min Radiola-bandspelare. Varför då inte ta några musiklektioner för en musiklärare och den vägen lära mig dessa åtråvärda, men av allt att döma, ganska simpla ”trick”? Då skulle jag behärska dragbasunen till fulländning…

Sagt och därmed nästan gjort. På hösten 1969 anmälde jag mig till den kommunala musikskolan i Trelleborg. Jag stegade dit med ett svullet självförtroende och min bruna trombonväska, innehållande mitt av mig vid det här laget mästerligt behärskade tonverktyg, vilket numera kändes som en naturlig förlängning av mig själv, helt underställd min medvetna, musikaliska vilja.
Jag kände mig som ett proffs ut i lungspetsarna. Det var en vacker sensommardag för fyrtio år sedan i början av hösten 1969. Min lärare frågade mig försynt vad jag spelade för musik, och jag svarade, inte utan stolthet, att jag främst ägnade mig åt ”experimentell, improviserad punktmusik” men naturligtvis var öppen för att även lära mig behärska andra musikformer av lite enklare slag: jazz, klassiskt, blues och pop. Min lärare nickade förstående och jag seglade fortfarande omkring i de högre musikaliska rymderna likt en tämligen uppumpad ballong bland rosa moln och milda vindar.

När jag gick hem den dagen hade jag insett ett och annat om min musikaliska förmåga. Alla illusioner var som bortblåsta, alla malligt uppumpade ballonger punkterade. Jag insåg att jag ingenting kunde, absolut ingenting: min blåsteknik var fel, jag höll luren fel, ja, allt var åt skogen, och jag var tvungen att först vänja mig av med alla ovanor. Jag gjorde i princip ingenting rätt – utom att jag valt att gå i musikskola för att lära mig spela trombon

Sedan följde några ganska intensiva år, från 1969 till 1973, då jag lärde mig läsa noter hjälpligt enligt basklav, och gjorde mina dagliga drill- och skalövningar. 1974 gick jag med i en vänsterpolitisk orkester i Lund; där jag spelade med på första maj några år men även vid andra demonstrationer fram till flytten till Malmö 1981. Sedan dess har mitt basunspelande legat mest i träda och bara varit en angelägenhet blott för den trängre familjekretsen
vilken dock inte alltid uppskattat mina tonslingor efter förtjänst.

Den mästerliga punktmusikens tid är förbi.

/ Algotezza