Jag brukar se på dig när du dansar med pojkar med långa snedluggar och franska käkben. Dina läppar är målade röda. Under fnitter berättar du att fräknarna är ditmålade med tusch och att ingen anar det. Kjolen är vippig och klackarna höga, du är vacker i kväll just som alla andra kvällar.

Indiepopen uppfyller dig, vet du att jag tittar på dig? Det känns som att du ser igenom mig, eller nej, ser mig som ett tomt ark papper. Jag har inga vänner, inga historier att berätta, inga pojkar jag vill kyssa. Bäst är när det bara är du och jag, på din säng. Vi ligger ner jämte varandra (hör du mina snabba hjärtslag?) och pratar. Eller så pratar vi inte, bara tittar upp i taket. Jag älskar dig för det också; vi känner oss aldrig tvungna att göra något.

Ibland rymmer vi. Du kastar en lapp till mig på samhällslektionen, "ska vi åka till berlin i kväll?", du skriver nästan som en pojke och jag kan aldrig tacka nej. För att se dina bruna ögon lysa, det gurglande skrattet, din hand i min, "nu tar vi berlin", vem kan neka dig det?

Pojkarna är alltid lika förtjusta i dig, var vi än är. Märker du att jag är en av dem, fast ändå inte? Jag tror inte du kan föreställa dig det och för det hatar jag dig. Heteronormativiteten har sitt fäste även hos dig, jag försöker se andra, men så ger du mig en kindpuss och jag faller igen. Jag hamnar alltid med en öl i handen och blicken på dig, alltid vid sidan om. Tänk om jag vore en pojke! Hur enkelt skulle det inte vara då.

En del kvällar går du hem med pojkar, till trånga 90sängar och dammiga pojkrum. Men du sover aldrig där, du kommer alltid tillbaka till mig. Vi sover i samma säng "jag drömmer mardrömmar annars" säger du. Och jag säger aldrig nej. Jag drömmer om att vakna och allting är förändrat, du ser mina blickar, hör mina hjärtslag, närmar dig med dina franskt välvda läppar. Men när jag vaknar berättar du om gårdagens pojke och jag knyter mina händer. Det här är mitt straff.