Bakbunden och försedd med

munkavle, så ser det ut nu

-ta mig loss, gnyr jag sakta

men ingen hör mig

vakterna skrattar, spelar kort

drar råa skämt

Den långe vänder sig om

fnyser, och kastar med huvudet

-Vem tror du att du är!?

fräser hånfullt och slänger iväg

sin äckliga spottloska

så ser jag hans ögon, blicken tom

vet med ens vem av oss som

har en fri själ

hans lika fjättrad som

min bakbundna kropp

så fräter mitt förakt

att repen vittrar

och munkavlen slackar

med min tankes kraft

sitter bojorna redan runt

hans vrister och handleder

sitter munkavlen redan

över hans mun och ögon

redan så blind märker

han inget, sover rusigt

stjärnors ljus leder mig

bort över öknens sanddyner

när jag skiljer sanningen

från lögnen

syns redan gryningen

i öster