Kanske är allting bara en mardröm, säg att det är en mardröm? Någon? Något? Jag känner en stark, renodlad panik som river mig sönder och samman. Monsterlika vindar som river tag i min tjocka flodhästkropp och svingar upp mig till allmän beskådan på promenadstigens lampor. För idag vägde jag mig. Jag minns inte när jag gjorde det senast, antagligen i ett drömland där solen aldrig går ner och alla ler trots att de dragit ner masken. För jag visste kanske redan, men hade aldrig fått det bekräftat. Senast jag vägde mig var jag 17 år, ca 1.71 cm lång och stod stabilt på jorden med en lätt vikt på 55 kilo. Jag mådde bra. Jag åt mycket, sällan onyttigt men mycket. Och jag tränade som en galning. Inte pga kroppsobsession utan för att jag ville, för att det var kul. För endorfinerna? I dag tränar jag sällan, äter onyttigare men jag äter MYCKET MINDRE. Jag är inte dum. Jag var medveten, fast bara vagt om att jag hade gått upp. Jag vägde mig inte, ville inte se det svart på vitt. Men jag visste egentligen. Jag levde i dimman men såg alltid konturerna. Jag kände mig stor tillsammans med människor som jag tidigare känt mig smal i sällskap med. Och idag bekräftade vågen den förträngda obehagskänlsan. Jag vägde 61,5 kg. Och insikten gjorde så jävla ont. Fett, fett, fett och jag försvann ett tag. Från badrummet, det starka ljuset från lampan och elementet som ingen bryr sig om att laga. Det enda jag kunde uppfatta var inre bilder av tjocka kroppar, av smör, olja, tårar och valkar som skrek. Och jag tror att jag tappade iaf halva ansiktet i ren förtvivlan och jag ville bara slå, slå och åter slå på den djävulska vågen. Precis som om det var dens fel. Som om det skulle lösa något. Jag ville ringa 112, inkalla John Blund och sova utan drömmar och låta världens skickligaste kirurger skära bort allt fett och sy ihop allt det trasiga med en tråd utan att lämna märken. I andras ögon är jag säkert patetisk. För jag vet, jag är inte stor. Jag är bara inte smal längre. 61,5 kg kanske inte låter mkt till en längd på 1,71 cm. Men det är en ökning på 6,5 kg. 6,5 kg som syns, 6,5 kg som svider, fräter och lockar till sig råttor som bygger bo i bröstet på mig och som sakta men säkert äter upp mig inifrån bit för bit. How can anybody possibillly think they know how I feel when they are they and only i am I? Och jag reser på huvudet och luktar på insikten och jag ser rött, rött, rött och åter rött. Varningsskyltar som blinkar DANGER i rasande neonfärger. Och jag vet att jag kommer att springa ut i ingenting i ett desperat försök att vinna allting. För jag ställer upp i alla tävlingar och jag vill alltid, alltid vinna. Jag vill bara ha något som ingen annan har. Jag vill inte krackelera och smälta in i delar av alla andra. Jag vill stå själv, utanför och kunna bestämma. Och jag vet. Jag kommer att springa och springa och springa tills jag ramlar ihop. Och jag kommer att tänka att ingenting längre spelar någon roll. För alla lösningar måste jämnt utvecklas till permanenta för att hålla. Och för mig är ingenting permanent. Jag vill köpa en garanti för livet och egendesigna alla kompenenter som skapar helheten. Jag vill aldrig mer känna rädsla. Jag ska springa och springa och springa. För jag tror mig vara bra på det. Jag vil känna fettet dansa, vill att det ska känna mitt hat, min förtvivlan. Ge upp och ramla av mig. Släppa mig fri och sluta hånskratta mig rakt upp i ansiktet. Jag vill glömma bort allting och ingenting. Spy upp mig själv och sätta mig naken på gräsmattan i mitt eget fantasiland och få chansen att börja om från början. Jag vill vara ingenting för att sedan kunna bli allting.