Strosande dessa kullerstensgator fram i en allt för tunn kappa (som till på köpet saknar en knapp. Åh, den tavlan!), tänker jag att kölden gör det svårt att avgöra om kindernas lyster beror på ros, eller rus. Gör det tafatta december oss alla således till syndare, eller änglar? Framlägger min tanke för en vitter väninna, klädd i midnattblått. En annan i vårt litterata systraskap slår sig ned vid vårt bord, som aldrig är detsamma ty vi ogillar att rota oss. Hon har också teorier. Jag har en apelsin, så vi delar lika.

Bäddar in tiden som återstår i morgonfrost, små gåvor åt de närmast sörjande i silkespapper ligger gömda under sängen därhemma. Inget finns att oroa sig för (skriver det i handflatan och låtsas tro på mig själv; allt skrivet på kroppen är sanning). En kattracka tycks ha tagit befäl över mitt sömntåg, vilket resulterar i ogenerade spekulationer kring författares själsliv och metodik. Blundar för toviga svar och slumriga textanalyser. Förkastar helt verslära och dekorum, just så som katter gör (om man skall tro Eliot). Lorcas vita hästar släpps fria, de rör sig längst ute i medvetandets perifera gråzoner.  Jag förleds av tafatta december, men det skulle ingen förstå, förklarar jag för hallspeglen och sjunger en psalm om mitt martyrskap.

- - -

Vår lektor är framför allt korrekt. Hans terapeut ordinerar honom regelbunden primalterapi. Nå, det är i alla fall vad Plågoanden säger, men då kallar jag honom stygg och låser in honom i kaffeburken.

- - -

[EDIT]

Prestationsångestens svarta armé, dundrande nedför kinderna. Där emot mig. Innan jag kan bemästra det monstrum jag gränslat och med orden försöker tygla

är det jag som skall dö först.

[/EDIT]