och ändå blev det dag
obönhörligt

inget fanns att förlora
all var redan

slungat i centrifugen

när freden slöts
och vi talade om framtiden

eller så talade vi aldrig
om framtiden

den föreföll just då sakna
mening

nej, jag vet inte så noga
kanske var det bara ord, som

-ta en kopp kaffe till
och en kaka

och solen

som aldrig nådde fram

jag minns harklövern
som jag samlade och torkade
som en besvärjelse

jag grät då

allt skulle bli som vanligt
igen

och smörblommorna som jag
sparade upp och ner i taket

i vacuum

ditt tal var skrämmande
och du frågade mig
om och om igen

-mår du bra?

darrade jag ordlöst och
tvingade in mig i träldom
under de inkapslade rester
av den stora smärtan

hade den bitit sig fast
i mitt hjärta
som en plötslig krigshärd
mellan två folk
som förut levt i harmoni

lossade man käftarna
skulle jag obönhörligt
förblöda

men den skuld som fanns

ville ingen av oss bära