Maria, du föddes till jorden
att bära ett barn till vår tid
Så låt oss bli stilla vid orden
du själv fick bli stilla invid

När Gabriel mötte din rädsla
med trösten i trygghetens famn
Han sa att din Gud ville städsla
dig själv med sitt heliga Namn

Och du, fastän redan förlovad
sa ja, när du hört Herrens namn
Du själv kunde lätt gå förlorad
när du gav dig i kärlekens famn

---


Men Josef, med trädamm i håret
får veta vad ängeln har gjort
blir upprörd och ledsen – det fåret
och flyr undan löftet så fort

men ångrar sin rädsla och vänder
till flickan som längtansfullt går
med tillitens utsträckta händer
mot livet i törnbestrött snår

Han ser i sitt hjärta ett spädbarn
en son född att vara hans bror
och tårarna väller från kraftkarln
han ser och han vet att han tror