i dalar
vandrar jag skyddad
men till de gröna ängarna
vandrar jag själv
ingen tar mig dit
ingen leder mig
ingen stav eller käpp
visar mig vägen


och finner ändå vatten då jag behöver det
ökenvandrarna finner blott grus
och deras längtan torkar i öknen

törstande människors hemvist

i mina trakter
finnas gröna ängar utan
att jag ber om det
vintrar kommer och går
då mörker lägrar sig

sedan vårar och somrar, men
här behöver ingen be om nåd från torkan

här finns vattnet
här finns jordiska ägodelar
för människorna att vårda

är saknaden ändå densamma
som de längtande ökenvandraranas

när längtan och törsten är själens

där finns ingen självklarhet
det som finns är tiden
och dess spår i myllan

Det människorna söker
är det som saknas i deras

hjärtan

och där är sanden, den torra

skönhet utan motstycke

det vi häpnar inför

är det vi inte har