Mörk natt. Natt i aprilhimlen.
Jag står här bakom busskuren. Gömd. Osedd.
Jag kramar stenen hårt, nästan krampaktigt i handen. Svettas. Kallsvettas.
Jag ser honom.

Det var för snart sju år sedan som vi träffades första gången.
Våra mammor hade träffats på gymmet och börjat prata.
Nu satt vi här vid deras middagsbord. Efter en stund frågade han om jag ville följa med honom till hans rum.
Vi gick upp för trapporna och han satte på en actionfilm. Jag brukar inte gilla sådana filmer men när Brad Pitt är med i den klagar ingen. I alla fall inte jag.
Under filmens gång studerade jag hans profil. I smyg. Han var vacker som få och en känsla jag aldrig känt förut började gro inom mig.
Obekant. Obehaglig. Underbar.

Det var tisdag den dagen.
Fåglarna kvittrade i skogen. Himlen var klarblå med små, nästan obefintliga moln.
Vi hade badat i Stålbäckssjön som låg bara någon kilometer bort.
Nu låg vi här. På ängen. Tysta.
Bara fåglarnas kvitter och trädens susande hördes.
Jag kunde urskilja hans andetag. Lugna. Djupa.
Han blundade medan jag studerade honom. Han är så vacker. Jag så ful.
Tillsammans är vi som skönheten och odjuret.
Jag är kär. I honom. Förbjudet.
Jag vet att han har någon.
Trots allt så tror han att vi bara är vänner. Varför skulle han inte tro det?
Jag har aldrig sagt att jag älskar honom.
Svartsjukan tar död på mig.
Måste göra något. Snabbt.

Mörk natt. Natt i aprilhimlen.
Jag står här bakom busskuren. Gömd. Osedd.
Jag kramar stenen hårt, nästan krampaktigt i handen. Svettas. Kallsvettas.
Jag ser honom. Jag ser henne.
Det måste få ett slut. Idag. Inatt. Nu.
Jag kastar stenen. Den träffade honom.
Han föll ihop på asfalten.
Död? Vet inte.
Den enda jag kommer ihåg är att jag sprang.
Sprang bort från livet. Sprang bort från att vara bög.
Jag älskar dig för mycket.