Jag trodde att jag hade slutat att skriva. Jag trodde det när jag kastade ifrån mig pennor, matade min papperskorg med knycklade papper, när jag bakom tårar stirrade på den blinkande markören på skärmen. Jag trodde det när jag beslutsamt travade mina anteckningsblock i noggranna högar i kartonger, och kånkade upp dem på vinden. Jag trodde till och med att jag hade slutat att skriva fast mitt huvud fylldes av ord, snabbare än att jag hann tyda dem, och fick mitt hjärta att fladdra av en välbekant förväntan. I varje fall försökte en del av mig tro det.

Att skriva är att göra sig själv till en bok. Seså, öppna pärmarna, stryk bort dammlagret, börja från början.

Titel. Är jag en berättelse? Är jag sann? Finn mig i en deckare eller sök mig i en romans. Rädslan kryper, vad vill jag berätta? Har jag något att berätta?

Första kapitlet. Första meningen. Första bokstaven. Första intrycket är allt. Jag väljer E. En gång för länge sedan… Vem var jag för länge sedan? Och vad blev det av mig? Vilken katastrof hotade mitt rike, vilken prins kom till min räddning? Och vilken prinsessa räddade jag?

Försjunk i sidor, bläddra mig, uttyd mig.

Sista kapitlet. Var är jag på väg? Sista meningen, sista ordet, sista bokstaven. Jag väljer r. Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Gör jag det? Är det vad jag vill?

Epilog. Jag är rädd, ser du det? Ser du det i mina ord? Nu lägger jag ifrån mig pennan, nu stänger jag boken, vill inte läsa mer.

Det finns en del av mig som sjunger av glädje när ett ord blir till. En del som inte åtskiljer vacker från grotesk, för de är båda en känsla. Det finns en del av mig som är rädd för orden. Jag vågar inte läsa de berättelser de bildar.