En sen kväll i december hade vi sällskap på vägen hem. Ovanför oss lyste stjärnor, broderade i silver och guld, eld och önskningar, på den tunna väv som skiljer oss från oändligheten. Hon tog min hand, som för att inte falla, och andäktiga stod vi tillsammans under den öppna himlens tyngd.
”Jag är din vän” sa jag.
”Och om jag inte behöver någon vän?”.
”Det var länge sen vi bara hade sådant vi behöver till vårt förfogande”.

Det var vinter. Det var vinter och mörkret föll över vår stad. Framför våra ögon såg vi allt det vi kände förändra sina siluetter så att hustak blev till torn, parker till okända skogar och mitt hjärta en fladdrande fjäril. Det var en ny värld, redo att upptäckas, och vi vandrade in i den tillsammans. Hela vintern tillbringade vi i staden, vi vandrade längs de smala gatorna, klättrade upp på tak och satt tätt ihop under stjärnorna, tog oss ner under broar och kastade stenar mot den mörka vattenytan. När våren kom fanns det inte ett skrymsle i vår stad som vi inte kände och där vi inte varit tillsammans. ”Jag tycker om ditt sällskap” sa hon. ”Och jag ditt”.