Jag har länge funderat över vad som fick mig att älska henne så. Om det var ödet som genom osynliga band knöt samman våra liv, eller om det kanske bara rörde sig om en våldsam kemikalierusch i mina synapser. Varför älskar vi andra människor? För att vi beundrar dem, för att de i våra ögon tycks närma sig den perfektion Gud utlovat? Vi gillar perfektion, gör vi inte? Eller är det kanske så att man genom en människas kärlek, en annan människas närhet, kommer längre ifrån den bråddjupa ensamhet som är varje själs börda? Att älska någon är att leva två liv. Sitt liv, och den älskades. Jag upptäckte att jag åtrådde en sådan närhet mer än någonting annat, men ju mer jag fick, desto ensammare kände jag mig. Hon förde in ensamhet i mitt liv, där jag förut funnit frihet.