När jag vandrar genom staden kan jag inte låta tankarna flöda fritt och breda ut sig. Var blicken än faller möter den ett ansikte och då måste jag genast, det är mot min vilja, tänka någonting kring det. Jag måste reagera, reflektera, och stoppa in varje ansikte i min hjärnas Avdelning för Andra Människor. Jag tänker att hon är vacker, att han är rik, någon är rebell, familjefar med en hemlighet, karriärkvinna med en dröm. Många inspirerar mig men andra gör mig beklämd. Jag tittar och placerar, det kan inte hjälpas, och mina tankar fastnar någonstans mellan ögonen och ansiktena. Ibland försöker jag promenera på nätterna, men de andra nattvandrarna är lika rastlösa som jag, och ger mig ingen ro. Tidigt på morgonen är den bästa tiden. Då sover staden och jag kan sträcka ut mig hur långt som helst, ta okända vägar och hitta tillbaka. Under mina tidiga morgnar, när staden var sval och ny, tänkte jag ofta att jag likaväl kunde ha varit den enda människan kvar i hela staden. Det gjorde mig ingenting.