Att allt var perfekt,
var det bara som det är menat att minnas

Den inre mentalitet som suktar efter det för alltid förlorade;
- som om det alltid finns en andra chans

Hoppet om att vettet skall hålla sig
- att det inte var så bra trotts allt

tendenserar till att förlora
kanske inte hela tiden
men tyvärr emellanåt

övertygelsen om att det aldrig kan bli,
- vad det en gång varit, säkerheten
var det ens så bra.. eller är det bara som minnet försöker övertyga

återblickarna som tvingar sig tillbaka
återskapar samma känsla,
som om man skulle befinna sig i exakt samma ögonblick

är det endast en illusion?

kommer du alltid vara en del, en del av det förflutna
som alltid kommer finnas?

i så fall så måste kärlek och hat vara samma sak,
likadant med liv och död

i så fall kan jag nu begripa mer
om vad meningen med livet är

kanske jag har kommit närmare
det som så många andra människor
har försökt att förstå sig på.

har jag blivit visare?
är det därför vi bär
bördan?

av minnena, som vi sakta vill skall tyna bort
- blir det intelligens, ett bättre förstående?

oavsett, så saknar jag dig,
- jag hatar dig

låt det bli till ett minne blott... svagt som fan