Morgonsolen bryter ned mina tankar till stoftet av en sargad mening ingen minns
ångesten ligger ej besegrad vid mina fötter ännu,

Ty kärleken du gav,
var blott en dröm i en kall och mörk oändlighet

utav glas är min värld
bräcklig liksom tiden,

tankarna sover i den kalla jorde,
bland maskar och ruttnande lik skola jag finna min frihet,

den tid du lämnat efter dig
tillhör dig lika litet som den tid vilken föregick din födelse,

och den angår dig ej mera
nu ska vi sova i djupet av en dröm,


evigt sammanslingrade


jag älskade dig