Det som en gång varit kommer aldrig åter. På nåt sätt blir jag lugn. Samtidigt som inre slits i miljoner bitar och blir mat till gamarna. Ångesten drar ner mig under ytan som om den vägde hundra kilo. Det värsta är det arga, det arga som kommer farandes åt oväntade saker. Förgiftar mig med det mörka och det dystra. Som om någon kletat nagellack på tv-rutan. Vad är egentligen livet? Har vi bara ett liv eller är vi någon slags version av katter och har två eller tre? Deja vù är det ett tecken snarare än en omöjlighet? Ja vem vet.