En dag på stan, oändligt med människor som alla rusar åt olika håll.
Vart ska de egentligen och vad är det som är så förbannat bråttom?
Det känns som om alla springer i rasande fart och mitt i smeten står jag helt still. Folk planerar sitt liv fem-tio-femton år framåt, som om livet bara är en rak linje med en början och ett slut.
En rak linje där mellantiden måste fyllas snabbt. Jag förstår inte varför man vill planera sitt liv i all oändlighet, man vet aldrig vad som händer i livet.
Livet är inte en rak linje med en början och ett slut, utan mer en labyrint där man kan gå många omvägar som i sin tur leder en till bra eller mindre bra vägar.
Spring inte genom livet, för ingen tar sig ur livet med livet i behåll.
Tid är ett begrepp. Man kan egentligen inte vara försenad, för gammal eller dö för tidigt.
"Att dö i förtid" är ett begrepp som man hör rätt ofta, men vart går gränsen mellan att dö i förtid, att dö i tid eller att dö försent.
Vem bestämmer det? Vi ska alla dö, det är bara en fråga om när,var och hur. Men ofta är det så att folk inte slutar springa förrän de t.ex. drabbas av cancer, tillfrisknar och får en andra chans.
Som om cancer skulle vara en anledning till uppvaknande, som om du inte inser livets betydelsefullhet förrän du drabbas av sjukdom.
Ni borde sluta springa, ta er istället tid att tänka på vad som gör er lyckliga och lev efter det. Vi lever trots allt på obestämd tid.