– Nu väntar jag inte en minut till! Martin tittade irriterad på Tina.
De stod vid bilen på parkeringsplatsen och väntade på sin lillasyster. Det var helt vindstilla och solen stekte. Avgaser från förbipasserande bilar och bussar lade sig som en hinna runt omkring. Asfalten på parkeringen var mjuk och luktade tjära. Det fanns ingen skugga i närheten.
– Jag offrade min golfrunda för det här jävla biobesöket och denna skitunge struntar i att passa tider. Martin fimpade cigarett hårt mot asfalten och trampade med foten.
– Det var ju för en vecka sedan som vi bestämde att gå på bio. Hon har väl inte glömt det. Förresten, Helena har ju våra biobiljetter och föreställningen börjar om en kvart. Hon är oansvarig. Jag hatar den här ungen ibland. Efter det att mamma dog så fick vi ställa upp för henne jämt och ständigt. Det verkar som om det är bara hon som drabbades av mammas död. En sladdunge som inte kan hitta sin plats i livet. Hon bryr sig egentligen inte om något. När jag frågar henne hur går det i skolan så svarar hon inte. När jag frågar henne hur hon mår svarar hon att det är väl bra. Ibland tror jag att hon är utvecklingsstörd. Man kan inte lita på henne ett skit.
– Martin, svär inte så mycket – hans stora yster vände sig till honom.
– Nu är du orättvis och elak mot Helena. Helena är en vanlig tonåring. Vi hade inte bott hemma på flera år när mamma dog. Klart att jag saknar mamma och du också men det är Helena som drabbats värst. Vi har ju våra familjer och hon bor ensam med pappa nu. Pappa pratar inte så mycket och han jobbar jämt. Pappa vill nog förtränga sorgen genom sitt arbete och tror att Helena klarar sig själv. Hon är bara 16 år. Hon behöver vårt stöd. Vi är i alla fall hennes syskon.
– Ni kvinnor hittar alltid förklaring till allt. Det ena har inte något förban-nat med det andra att göra. Sörja det ska man men Helena borde ha varit här för en halvtimme sedan. Hon ska vara här nu. Ska vi strunta i bio? Hon har våra biobiljetter. 260 spänn går åt skogen om hon inte dyker upp snart.

Helena stod i hallen och betraktade sig i spegeln. Gud, vad blek jag är. Smal också. Folk tror att jag lider av anorexia. Martin tjatar jämt på mig att jag borde äta mer. Men mamma var ju också väldigt smal. När hon blev sjuk så började hon gå upp i vikt. Hon var tjock, mycket tjock. Pappa sade att det var medicinen som gjorde henne så otroligt fet. Jag skämdes att gå ut med mamma. Alla människor glodde på henne. Jag kan inte förlåta mig att jag skämdes för henne. Jag visste inte att hon skulle dö så snart. Mamma, jag saknar dig så mycket. Helena började gråta. Jag vill inte gå på bio. Det är Tina och Martin som tvingade mig till det. Men visst, det är jag som har biobiljetterna.
Helena tog fram biobiljetterna och började klippa sönder dem i små, små bitar. Hon tittade hur dessa biljetter förvandlades till små pappersbitar och kände lättnad. Hunden satte sig jämte henne och började leka. ”Kasper – låt bli.”
Helena klappade hunden, tog av sig jackan och gick in på sitt rum. Kasper följde efter henne. I det stora huset var det Helenas rum som hunden gillade bäst. Efter mattes bortgång bevakade Kasper varenda steg Helena tog. De var nästan oskiljaktiga.
Helena lade sig på golvet och tittade tomt upp i taket. Hon visste att biobesök inte skulle få henne att må bättre. Martin och Tina då? De väntar där på parkeringsplatsen. Det bryr jag mig inte om.
Helena var tio år när syskonen flyttade hemifrån. Tina ringde ibland och Martin hörde av sig bara när det var högtidsdagar. Ibland inte ens då. Helena kände ingenting för sina syskon. Hon träffade dem nästan aldrig.
Hennes pappa var inte lätt att öppna sig för.
Det var mycket svårt att nå honom. Han var artig och snäll men ständigt frånvarande.
– Jag känner mig så ensam. Det är som att hänga i luften. Det stora huset spökar med tomheten. Det finns inget liv här. Kasper – vad ska vi göra?
Hunden tittade rakt i hennes ansikte. Hans ögon var sorgsna. Helena reste sig upp, tog fram en penna och papper och började skriva.

Martin tittade runt flera gånger. Bioföreställningen började och Helena kom aldrig.
– Förbaskade unge. Nu har jag fått nog. Vad håller hon på med? Kan du ge mig någon förklaring till detta. Är 260 kronor inget att bry sig om?! Hur kan hon? Inget ansvar.
Vi försöker att få henne att glömma sorgen och hon struntar i oss. Om hon inte förklarar för oss varför hon inte kom då jävlar är hon inte min syrra länge
- Martin, tänk om det har hänt henne något. Hon är vår syster. Jag är orolig. Det bäst att vi åker hem och kollar om det inte har hänt henne något.

Tina började köra. Värmen i bilen var omöjlig att stå ut med.
– Har du ingen luftkonditionering i bilen? Martin vred ner fönsterrutan.
– Fy, vad det luktar från gatan. Vi dör snart av alla dessa avgaser. Det är idiotiskt att inte ha en bil med AC.
– Sluta Martin. Du vet att min familjs ekonomi inte är tillräcklig för lyxiga bilar.
– Ja, ja. Du har alltid tjatat hur dålig ekonomi du har.

De närmade sig sina föräldrars hus. Trädgården var vildvuxen. Gräset var högt och rabatterna ovårdade.
– Helena skulle kunna hjälpa farsan med skötsel av trädgården. Hon bor ju här.
– Men Martin hon är alldeles för klen för att klippa gräset.
Tina satte nyckeln i ytterdörren men dörren var olåst.
- Fan, vad hon är oansvarig - inte ens låser dörren.
Martin steg in i hallen och Tina följde efter.
– Vad är det för jävla massa skräp som ligger här på golvet? Nej, hon har klippt sönder våra
biobiljetter. Det var som fan. Hon klippte 260 kronor i bitar.

– Helena, Helena! – ropade Tina.
Inget svar. Det var tyst i hela huset. Inte ens Kasper kom ut för att hälsa på dem.
Martin också började bli orolig.
– Helena, Helena! – skrek han. Var är du?
Inget svar.
De skyndade sig upp till Helenas rum. Knackade på dörren men ingen röst hördes. Det var helt tyst. Tina öppnade dörren försiktigt. Hon var väldigt spänd och allvarig.
Hon såg Helenas kropp på sängen, helt orörlig. Kasper låg jämte henne och lyfte bara svagt
sitt huvud mot de två som kom in.
– Nej, Martin. Nej.
– Lugn Tina. Det kan inte ha hänt Helena något. Hon sover nog så hårt att hon inte hörde när vi kom in.
– Titta här ligger ett brev på golvet.
Martin tog upp brevet.
– Det är till oss.
Helena somnade av utmattning men hon hörde när syskonen kom in i huset. Hon vågade inte möta dem. Hon låtsades att hon sov. När de kom in i hennes rum låg hon som förstenad.
– Nu hittade de mitt brev.
– Helena – hon hörde Tinas röst. Helena –Tina började viska i hennes öra. – Jag blev så rädd att du gjorde dig illa.
– Martin. Helena måste ha gråtit mycket. Titta, hennes ögon är hemskt svullna. Det är inte konstigt att hon sover så hårt.
Helena blundade ännu hårdare.
Martin och Tina satte sig på golvet vid sängen.

Hej Tina och Martin
Ja vet att ni är jätte sura på mig att jag inte kom. Jag kan tänka mig att Martin svor värre än han brukar göra.
Jag ville inte gå på bio. Jag orkade inte. Det känns som jag vill fly, fly från mig själv.
Mamma var så stolt över mig. När hon blev sjuk brukade jag gå ut med henne. Hon älskade promenader och jag och Kasper följde ofta med. Vi gick inte långt eftersom mamma hade svårt at gå, hon var så tjock. Jag skämdes. Folk tittade på henne. Ibland hörde jag att de kommenterade hennes vikt. En gång var det en man som sade till mamma.
”Hörru du damen, gå med i Viktväktarna annars dör du av all mat du stoppar i dig.”
Jag såg hur tårarna kom fram på mammas ansikte. Jag blev ilsken på gubben men kunde inte få fram ett ljud. Och jag skämdes. Skämdes för att mamma var tjock. Jag visste inte att hon var dödssjuk och skulle lämna oss så snabbt.
Mamma var så vacker innan sjukdomen, hon var smal. Vi pratade mycket. Mamma berättade för mig att hon saknade er. När ni flyttade hemifrån var det inte ofta hon träffade er. Det är skönt att jag har dig – brukade hon säga till mig. Martin och Tina har sina egna
familjer nu. Det blir inte mycket tid över till oss.
Men mamma de är mina syskon. Jag vill träffa dem oftare. Är man inte syskon länge när man flyttat hemifrån? Träffar Tina och Martin varandra ofta?


Martin avbröt att läsa och tittade på Tina.
– Hur ofta träffas vi? Nästan aldrig.
Tina böjde huvudet ner.
- Nästan aldrig. Varför? Vi har ju våra familjer. Vi har inte tid. Martin, det är sant. Vi är inte som syskon länge.

De träffar inte varandra. Helena blev nästan glad för det. Det är inte bara mig de inte
har någon kontakt med. De umgås inte med varandra heller.

Jag längtar efter mamma. Jag är så ledsen att jag skämdes för henne. Det tynger mig hela tiden. Jag ville inte berätta det för någon inte ens för pappa. Pappa arbetar nu hela dagarna. När han kommer hem på kvällen frågar han om jag behöver något utan att vänta på mitt svar. Han tar sin konjak, cigarr och sitter i biblioteket hela kvällen. Sedan ropar han till mig God natt Helena. Ibland går jag in i mammas rum och ber henne om förlåtelse för att jag skämdes för henne. Jag tittar på fotografier på oss. Mamma hade kort på oss sedan vi var små. Överallt. Det sista kortet på oss fem tillsammans är när jag fyllde tio år.
Alla var så glada. Martin lyfte upp mig. Tina tittar lite blygt åt sidan och mamma kramar om pappa.
Vart tog vi vägen, vi från fotografiet från för sex år sedan? Det har gått fem månader sedan mamma lämnade oss och det finns en stor tomhet här i huset som jag inte lyckas fylla. Jag känner mig så ensam, ensam, ensam, ens…

- Tina, fan vad själviska vi var. Jag går ner till köket och sätter på kaffet. Stanna hos Helena, jag tror att hon är vaken. Hon har alltid varit lite lurig den här ungen.

Tina satte sig på sängen och började försiktigt smeka Helenas kind.
– Lillan, du behöver inte fylla tomheten här i huset. Det är inte tomheten som finns här. Det är saknaden. Det är saknaden som gör att du känner dig så ensam. Huset är fyllt av minnen och du vill fly ifrån dem. Martin och jag måste tacka dig. Vi var orättvisa mot dig. Vi har glömt bort dig men vi har aldrig slutat älska dig. Vi har glömt bort varandra men vi har aldrig slutat älska varandra.

Helena vände sig och öppnade sina svullna ögon. Tina märkte att lilla syster tittade frågande på henne.
– Helena, du får inte klandra dig att du skämdes för mamma. Mamma var inte tjock utan svullen p.g.a. medicinering. Om någon ska skämmas då är det jag och Martin. Vi var så självupptagna. Det var en mycket klok och god kvinna som hete Moder Theresa. Hon sade: ”Det som under många år har byggts upp kan förstöras på ett ögonblick. Det spelar ingen roll, bygg på”.

Helena tänkte efter. Tina tog henne i sina armar och frågade om hon fortfarande gillade räkor
– Jag älskar räkor! Helenas ansikte lyste upp.
– Då åker vi och handlar. Martin hatar skaldjur men det bryr i oss inte om.
– Han kan väl ta ett glas konjak med pappa - svarade Helena och hoppade ner från sängen.