Där på stenen låg den.
Personen, människan.
Varken hon eller han, bara en människa.
En i mängden.
En i mängden, den enda i mängden för mig.

”Hon” eller ”han” existerar inte mer.
Varför skulle det? Finnas något annat, än det som räknas.
Hur ser då ”den” ut?
Vad spelar det för roll. Vacker för mig, vacker för min värld.
Vad någon annan tycker om den har ingen betydelse för mig.
Du vet hur jag känner, du vet hur jag ser dig.

Det är bara för oss, det inte finns mer, denna indelning.
Vår syn är deras smitta.
Dem förpestas av vår syn på världen.
Dess mänsklighet är inte värd att kallas mänsklighet.
Det är inte vi heller, människa är inget bra.

Låt oss vara ljus. En enda massa känslor i universums mörker.
Utan kroppar, ingen ondska.
Ingen indelning, ingen smärta.
Helst bara du och jag, utan kropp, utan jord.

Då hade inte stenen skurit in i din möra kropp.
Därför väljer jag att inte se, att inte veta något annat.
Du är ljus och det finns ingen smärta, det finns ingen kropp.