Dina sorgsna ögon dog för evigt
då du mina osagda ord förnam

av din kärlek spunnet socker,
drömmar,

av det osagda
finnes endast löven kvar

utom då ditt hjärta sover inom mina drömmar
blodet i din andedräkt,

verklig smärta
orden utav sten,

når fram
sekler av din ångest,

bortom mina tankar
sanningen är brutal igen,

du seringen hänsyn till poeten
ångest utav glaskulor,

ett men av bestående karaktär
din kärlek ler

jag fastnade i en blomma med min ångest
ty i döden möttes vi

i en kyss av smärta
i kraft av din beröring,

skapade jag gud
vad ville då mörkret i mitt sinne,

förenkla kärleken
äta hatet,

cementera alla känslor,
ordlöst krama livet ur mig,

Titta-nu är mina vener skitiga igen,

liksom min själ