Jag vet inte om jag egentligen vågar säga det här, men jag önskar att du inte var så långt borta.

Det är något med att alltid förstöra det som har blivit bra. Det är något med att alltid göra sig av med tryggheten man ibland hittar. Det är något med att aldrig, aldrig riktigt hitta hem.

Det är gånger som dessa då jag verkligen förstår att du inte längre finns. Alls.

Vid sådana här tillfällen brukar man oftast kunna ha en plats att vända sig till, för att på något psykologiskt plan tro att du fortfarande finns där och kan höra och hjälpa mig, men när platsen inte ens är i samma land känner man hur osäkerheten kryper så att nackhåren reser sig upp.

Om jag ändå bara kunde få se en glimt av din plats, så att jag vet att jag har någonstans att vända mig. Om jag ändå bara kunde damma av stenen, putsa och polera ditt namn så att det kan glänsa så fint i skinande hårt grått. Om jag ändå bara kunde klippa av stjälkar på blommor och kunna byta ut dem vissna mot nya. Om jag ändå bara kunde få läsa högt för dig alla jävla dikter och texter som jag skrivit om dig; texter som jag egentligen inte hyser någon somhelst sympati för.

Och jag hatar den där jävla sjukdomen du hade
jag hatar alla jävla sjukdomar
jag hatar alla våra jävla pengar
jag hatar det här jävla systemet
jag hatar det här jävla landet
jag hatar den här jävla världen
jag hatar hela jävla mänskligheten

"Men jovisst sjön är ju kall men inte så djup ändå, för mina ben växer."

Lite synd bara att du missar det.