Tillsammans hatar vi idioterna
Tillsammans får vi tusen rynkor i våra pannor av allt skratt vi smittar av oss på varandra
Tillsammans ser vi hur himlakroppen strör sin aska över oss


Vi är ju nästan oslagbara du och jag, och i min värld är du min hjälte.

Med dig i min närhet blir jag knäsvag
och utan dig har jag ingen ork

Men är det verkligen sant som de säger? Att man bara hör det man vill höra, och därefter känner efter av det man hört? Fast jag vet ändå att jag hörde rätt de första 183 dagarna.
Jag bara vet det.

Hur du, som den fördomsfientliga man du sa att du var, sa att vi borde ha ett gott och gästvänligt Norden, som en drömmare under jorden var jag när jag nickade i välbehag.

Nu ser du istället med förakt allt du har stått för. Du ser inte att vi alla blöder blod och du stampar sand på offers sår. Du, som själv inte bättre vet och jämt från ditt samvete flyr. Du, som alltid tycks finna en rättighet att lägga andra på bår (om du nu ens gör det). Du, som en förbrytare ifrån en håglös armékår. I en allians.




Varje kväll slocknar tystnaden med gatornas ljus och ensam står jag kvar


I min värld var du min hjälte, och hand i hand brukade vi ligga ner med hjärtslag i samma takt som Hyperions rotation. Tillsammans hand i hand med grässtrån kittlandes bakom öronen brukade vi se fulla ladusvalor flyga med destination: upp.




Ner ligger jag än med jord spottandes ur min mun och hoppas på att tiden ska förändras, att den snart ska få vara förbi. Ja, jag erkänner...jag är fortfarande en drömmare under jorden.





Varje kväll slocknar tystnaden med gatornas ljus, och ensam står jag kvar.



En gång hatade du och jag idioterna
En gång rynkade du och jag pannorna åt samma saker
En gång brukade vi skratta åt samma skämt
En gång brukade vi skratta åt oss.

En gång... blev du en av dem

Så jag ser på när ull blir till termiter
när svanar blir till sten


och mötandes med ett par tomma ögon drunknar jag
utan hopp om att du någonsin kan rädda mig igen