Dag: 281

Okej jag ska fatta mig kort...

1. För det första vill kära mor min inte sluta väcka mig klockan nio på mornarna genom att spela ABBAs essential hits i olika panflöjtsversioner.
2. När jag är brun och osminkad ser jag ibland ut som Timbuktu...
3. "Han" är tillbaka!..hos någon annan..
4. Jag spyr blod.
5. Jag glömmer allt och går vidare...

Jag vet, det har ju egentligen aldrigt varit något så. Det är ju han... han som säger allt och inte menar något. Förutom nu. Nu verkar det som att han har hittat någon har verkligen gillar.

Jahapp. Det var ju lite tråkigt. Men vad ska man göra?
Jag bryr mig inte så mycket längre. Eller, visst lite trist är det ju. Saknar hur det var förut. Saknar vår lek lite grann.

Det är störande hur man ibland kan bli mer tjej än vad man redan är. Hur man verkligen kan bli så naiv, förväntansfull och sentimental.


Egentligen var det vilken kväll somhelst. Det var januari och månens första ljus hade börjat lysa upp gatorna.

Så som jag hade längtat efter den här dagen. Han ville träffas och det är väl nu hur saker som lämnades sist skulle återupptas, byggas upp och allt skulle äntligen bli helt igen.

Vi möts där vi brukar mötas. Våra blickar möts. Jag är så glad och han är så...konstig?

Det snöar, och den invandrade ryska kylan hade bestämt sig för att ta sig en tur i den lilla staden. Den biter. Åh, den biter mig så varm om kinderna när vi kliver in i värmen på järnvägsstationen.


Jag tittar upp och våra blickar möts igen. Det är verkligen något som inte känns rätt. Jag ser det. Jag känner det. Han är så obekväm i sitt sätt. Med ett leende på läpparna fasar jag inför vad som döljer sig bakom hans störigt jobbiga blick..

"Tragikomiskt..." säger han
"Jaa jag vet" säger jag.. "och det känns ju jättebra att man har splittrat på ett par ocks"
Frustrerande avbryter han mig och säger:
"Jag har också splittrat på ett par"



Va?




Han malde på och i huvudet ekade tystnaden. Jag började känna att en huvudvärk var på väg och mina armar och händer kunde snart inte hålla min pappersmugg med te, men det utan att någon om ens en fluga skulle märkt det.

Kan någon vilja vara så snäll och avlossa ett skott? Snälla? Aldrig har tystnaden svikit mig så hårt som ikväll. Och även om jag var beredd på något, att något skulle göra kvällen mörkare, så var jag inte beredd på svart på vitt.


Jag försökte låta så sann som möjligt..
så jag låtsades och reagerade som en vän utan några romantiska känslor skulle ha gjort:



"Jaha, oj..shit..du som aldrig blir kär..wow.."
Han svarar:
"Jag vet..men se där..så det är lite speciellt"

Speciellt?



Ett halvår hade han varit i London och levt livet. Och just de sista månaderna hade han tydligen träffat någon han verkligen börjat tycka om.
Damn.
Två ynka månader av ett halvår.

Så det är såhär det känns att förlora på straffar?

Visst hade jag insett att den risken skulle finnas, men ändå hade jag känt mig såpass högmodigt trygg i mig själv att jag på något plan inte trodde att det skulle hända. Jag hade känt att jag var i något slags vad man skulle kalla det... överläge.

Skamsen och arg i både hjärta och stolthet lyckas vi ändå snubbla in till en riktigt mysig kväll. Vi tog en lång promenad genom stan och speciellt genom stället som blivit lite utav vårt ställe...nämligen hamnen. Med snöbollar flygandes i luften och snö i ansiktet ljöd ett melankoliskt skratt genom stadens lilla hamn.

Kämpandes genom snön kom ämnet om förhållanden upp igen:

"Förhållanden är inte så komplicerade som jag trott" börjar han lite smått...
"Nae.. jag vet" svarar jag lite osäkert...
"Lite jobb, lite öl, lite fest och komma hem till lite xbox, lite pizza, lite morgonsex..."

Okej, vem är jag egentligen i hans ögon? Stifler? Vill jag höra om hans sexliv med henne? ... TROR INTE DET


"Haha..vilket liv..." svarar jag.

Eftersom att jag har nuddat hans djup och känner honom till viss del så visste jag att det egentligen inte var enbart det han var ute efter i livet. Han är vad han vill vara nu.
-En ung kille.

Kylan skar igenom våra jackor och han föreslog att vi skulle gå in och sätta oss inne i det halvt förfallna drop-in solariet vi gick förbi. Enda stället som hade öppet såhär dags i vår lilla stad.

"Javisst, okej"

Han håller upp dörren för mig, och vi entrar en halvmysig miljö med halvtaskiga väggar. Även där pratar vi för fullt. Timmarna går och vi pratar om allt möjligt. Allt från drömmar till mål till moral och principer...till att jag på något sätt kommer in på hur jag uppskattade att en gemensam vän till oss hade ställt upp för mig en kväll.
En tragikomisk kväll.



När jag berättar det och om en annan sak utbrister han:

"Du har ju också gett mig ett sånt! FAN att jag råkade tappa det! FAN FAN FAAAN"



Jag märkte hur det störde honom.
Eller ja... jag tror till och med folket som sola därinne i sina kärringgrillar kunde höra hur det störde honom...för nu hade jag något med hans bästa vän, som inte han längre hade med mig...och just i samma sekund märkte jag hur han så desperat ville att jag skulle vara olyckligt kär i honom.



För flera saker avslöjades från min sida under kvällen. Saker som hade bromsat vårt förflutna, men som nu inte längre var något hinder. Och det störde honom.

Mycket.

Jag sa att jag ville gå. Överraskad och nästan lite motvillig reser han sig upp. En kväll som denna och han satt på ett drop-in solarium och pratade drömmar tillsammans med mig. Han är en skön kille...och jag saknar att umgås med honom.



Det har nu gått lite över en månad, snart två sen vi hördes sist. Förutom häromdan då jag frågade hur det gått för honom angående en sak. Det hade gått bra.. och så var det inget mer med det.

Vi bor i samma stad men gatorna vi brukade gå på känns främmande. Alla minnen vi skapade tillsammans, har plötsligt sjunkit i värde och bleks bort när man låter solens strålar komma in.

Varför säger man att vänner består när det är så känt att en annans kärlek en dag kommer att komma med sin charm och röva bort dem?




När vi väl hade kommit till punkten då vi var tvungna att skiljas åt kramar vi om varandra och säger hejdå. Han ropar från andra sidan:

"Om du skulle behöva hjälp är det bara att ringa!"

Jag ler, och med sorgen sjunken i hjärtat går jag med blicken i marken i ökande takt...och vet ni vad?

Inte en enda gång vände jag mig om.

Och det har jag inte gjort på två månader.
..fram tills idag.

Vi hade allt men du ville ha lite till.
Du ville ha...

ingenting