Jag brukar säga att det finns två sidor av barndomen. Den ena sidan är hur barndom framställs allmänt: glad, fri, lätt och trygg. Det är också den största sidan. Men de som tror att det är allt, har fel. Den andra sidan, liten men alltifrån obetydlig, är mörk som natten och smakar beskt. Här finns inga ljusa platser, inget tryggt hem där värme väntar. På den andra sidan, är allt kallt och du kan inte sluta frysa. På den andra sidan, är du inte säker. På den andra sidan, är du inte fri.

Jag har för länge sedan lämnat barndomen och bosatt mig permanent i vuxenlivets ödsliga korridorer. Jag lever tillsammans med min familj. Världen, eller i alla fall min värld, är bekant för mig och jag oroar mig nästan inte alls för att sugas upp av svarta hål längre. Himlen behåller sin blåa färg och även små obetydliga skillnader kan jag acceptera. Rutin är min vän, behandlar jag honom väl, behandlar han mig på samma sätt. På detta vis, klarar jag av min blotta existens, trots att det fortfarande är tungt.

Som jag redan sagt lever jag inte ensam. Jag är omgiven av människor som säger sig förstå mig, och kanske också älska mig. Men hade du vetat sanningen, hade bara tanken på hur ensam jag är fått dig att rusa ner i avgrunden. Hade du gjort det, hade jag hälsat dig välkommen. Ensamhet är inte den platta beskrivning man så ofta använder. Ensamhet är mer än bara avsaknad av mänsklig kontakt, ensamhet är avsaknad av all sorts mening man en gång kanske trodde fanns. När du inser att det faktiskt inte finns någon mening, inser du samtidigt att du är lika ensam som jag. Men det gör du inte.

Jag är botten av alla stackare. Jag är fullständigt värdelös, meningslös, hopplös. Hur kan jag ens finnas till? Finns det någon rimlig förklaring alls till varför världen låter mig fortsätta leva? Jag lurar dig förmodligen när jag säger att jag lämnat barndomen bakom mig. Men jag lurar inte mig själv. Jag har slutat att försöka göra det, eftersom dessa fruktlösa försök enbart suger energi ur min redan dödströtta kropp.

Så fort chocken väller över mig, ett färgblandat mörker som är allt annat än tyst, blir jag femton år igen. Femton unga vårar med vinden i håret och stenen i handen. Att döda en människa var enklare än jag tänkt mig, och jag borde ha förstått då att det kanske var något fel med det. Mina slag mattades något efterhand, i takt med att blodet slutade stänka. Jag märkte det men försökte skjuta undan det: att ilskan jag hade känt var kvar och att det fortfarande brann mina ådror. Men det var över. Min chans var slut. Visst hade jag tagit den, men inte tagit hand om den. Den insjuknade och dog, precis som min mor. Oftast återvänder jag till mina korridorer tillslut och finner mig själv vankandes av och an med ett nummer i handen. Men det är försent att ringa nu. Trettio år försent.

Jag vill vara en bra människa. Någon som gör någonting för andra, tillför något till världen. Men jag vet att det önskemålet är orimligt. Jag hade nöjt mig med att bara känna mig som en människa igen. Känna att det faktiskt är luft jag andas, inte bara något som fyller mina lungor regelbundet. Men allt jag äger och har är till låns. Ingenting är mitt.

Det finns inget mer än det här. Min värld är oföränderlig och oförbätterlig, men för mig förståelig. Grått är lika grått som det var för tio, tjugo, trettio år sedan. Min familj finns alltid där, visst kommer de och går i olika skepnader, men egentligen är de desamma som alltid. De korridorer jag vandrat i en evighet kommer att känna av min närvaro i några evigheter till. Min värld består.

Och jag kommer också att bestå. Det är mitt straff.