Det är vår känsla
för det svenska språket som bedömer
tempusformen vid bildningen av
franskan

Duvan flaxar och landar
ser mer utsikt än mig
Nickar och funderar ut alla solstålar i öster
över de snötäckta soldränkta plåttaken

Versaler för att upplysa att detta är infinitiv

Duvan ser på mig lugnt
Jag kan missta mig
je peux me tromper

men duvan ler
och kan ingen franska

men jag
är misstagen i femininum
trompée.