Vägen till frihet:


Med blicken fylld av begär följer jag dig, o moder av lust.
Din hy så vacker, så strålande.
Dina ögon så lysande, så fyllda av liv.

Du ser på mig med vämjelse och förakt, din slav att aga.
Min själ så stympad, så ful.
Mitt liv så ensamt, så fyllt av död.

Du svävar uppåt mot drömmarnas himmel, dit jag inte kan följa dig.
Du flyger så fri, så graciös.
Du skiner så ren, så nära perfektion.

Jag skriker! Sliter dig i stycken! Känner hur din hud trycks in under mina fingrar. Ditt blod regnar över mig som en ljummen dusch. Oh du illusion, jag är ej längre din slav för äntligen ser jag mer än ditt ledband.
Sakta tuggar jag på ditt vänstra öga, inte lika lysande längre. Du smakar lika illa som du behandlade mig: Normer av samhället, mänskliga moral.

------

Där en Gud föll:


Perfektion, en plats där allt är rätt.
Ett mål, en destination att bege sig till.

På en piedestal, ser ner på en värld som fallit ur kurs.
Jag är hoppet, på mina axlar ligger ansvaret. Jag skall rätta felet.

Otillräcklig faller jag. Tyngden pressar mig nedåt. Accelererar, myrorna växer inför min blick. Hårt slår jag i marken, blodig ser jag upp mot min forna plats.

I rännstenen, med flaskan i handen. Ett mynt faller mot marken framför mig, likgiltig ser jag myran.
Om du bara visste vem jag var, en gång för länge sedan.

Avtryckaren pressas och kulan går emot odödlig gom. Raseriet pressas genom mina läppar, kan inte falla lägre, kan inte få ett slut, kan inte återta min forna tron. Fångad bland myror i en döende värld.

Jag var räddningen, nu ser jag min skapelse gå bortom det. Fångad, otillräcklig, odödlig och överflödig. Straffad för svaghet i all evighet.

------

Mitt sanna jag:


Leende bjuder jag in dig, välkomnar dig.
Med artighet som mur döljer jag mitt mörker.

I ditt öra viskar jag mjukt, orden får dig att rodna.
Du känner måhända mitt yttre, men jag är så mycket mer.

En konversation så djup, en kyss så ljuv.
Övrigt sällskap avlägsnas, ensamma till sist.

Kanske skymtar du mörkret i mina ögon.
Fascinerad fångas du in, kan inte lämna mig än.

Du vill så gärna se, se vem som finns där under.
Så här är jag, det maskerade mörkret.

Jag skalar huden av din kropp, sätter tänderna i ditt kött.
Trycker in mina tummar i dina ögon, för vad är vackrare än mig?

När du sett vem jag är, då behövs de inte mer.
Den sista bilden, det vackraste som finns:

Jag.

------

Jag vill dö ren:


Renhet, ett vitt skimrande ljus avspeglar vad jag är.

Jag lyser upp min omgivning och dunkla skuggor tar form. Slemmiga maskar täckta av lager av sot. Jag vänder mig om, vill inte se, vill inte vara nära. Min blick faller åter på dessa vanskapta avlånga slingrande monster. De omger mig på alla sidor, skymmer mitt ljus.

Den fria luften runt mig fylls av en skämd doft, äcklad håller jag för ögonen men lukten av deras smuts följer mig. Befläckar mitt sinne, fyller min hjärna med ett töcken.

Mitt intellekt möter inget, bara en tomhet där annat intelligent liv kunde funnits. Jag håller andan, men ensamheten tär genom de fysiska skydden. Deras blotta existens skadar mig psykiskt.

De kommer närmare, dessa levande högar av avskräde. Jag vill inte att de ska röra mig, vill inte få deras sot eller slem på min rena kropp. Ser blott en utväg, förut skyggade jag för denna väg, tänkte att mitt ljus kanske räckte för att rena dem, men de trivs i smutsen och istället vänder de den mot mig.

Jag vill dö ren, de får inte hinna fram till mig, får inte hinna röra vid mig.
Jag vill dö ren.