Det var med stapplande steg mannen följde vägen. Hans sedan länge rynkiga hand höll om fästet på en klinga, fastknuten med tyg på skidan använde han den som stöd för att kunna hålla sig upprätt.
- Vid gudarna, nej. -
Tårarna blandades med duggregnet som föll på hans ansikte, vilket var fångat i en grimas av fasa och självförakt. Hans trasor till kläder var stela och dränkta i levrat blod.
- Jag menade aldrig att förlora kontrollen. -
Hundar gläfste någonstans bakom honom, han insåg att de närmade sig. De dödens änglar som han fött, hämndens söner han matat med sina synder.
- Oförlåtliga brott har begåtts, hur kan ni ge mig det jag önskar när jag är orsak till så mycket lidande? -
Omgivningen tycktes honom grå och obetydlig, det enda som hade färg var grusvägen, som nu blivit en lerig sörja, framför honom.
De en gång grova stridskängorna var slitna och inte mycket mer än illa hopsydda läderbitar numera. Tidens tand bet hårt på allt, men hur många gånger hade han inte önskat att den skulle bita hårdare. När hans önskan nu skulle slå in kände han än mer förakt för det han var.
- Ynkrygg, barnamördare, våldtäktsman; Monster. Varför belönar ni de som föder ondska? -
Han föll ned på knäna och stirrade upp på de mörka moln som samlades över hans huvud.
"Frukta inte liemannen, ty han ger dig frid." Orden vara klara, nästan oskuldsfulla.
När den gamle mannen sänkte sin blick från skyn uppenbarades en ung man framför honom på vägen. Orörd av regnet och smutsen stod han där med ett lätt leende på läpparna.
"Alla brott blir förlåtna för den som inser sina misstag och lär av dem. Du är förlåten." Leendet blev bredare när gamlingens ögon vidgades och fler tårar rann för hans plågade ansikte.
"I mitt sällskap finns sömn, även för syndaren. Vila." Det var med ett skratt som den unga mannen tog två steg framåt och i hans hand uppenbarades en enorm lie.
- Är du han? Ger du mig frid? Men jag förtjänar det inte. -
"Jag skall berätta en hemlighet för dig." Ynglingen böjde sig fram så att hans andedräkt värmde gamlingens öra och nacke. "Det finns ingen Gud. Du är ensam. Det enda jag ger dig är mörker och ensamhet. Sömn, vila och ensamhet i oändlighet."
Ett leende prydde syndarens läppar när ljuset i hans ögon slocknade.