Jag minns inte hur, eller varför. Jag minns nästan bara känslan.
Och att det var i mynningen av en grotta. Jag vet inte varför, men han var djurisk.
Stark, oövervinnerlig. Egentligen livsfarlig.

Men han älskade mig, på det där ändlösa, omöjliga, galna sättet. Han skulle dö för mig.

Och jag brydde min inte om hur eller varför. Jag brydde mig inte om att ett liv med honom verkade betyda ett liv mitt ute i skogen i en grottas öppning och ätandes bär och vilt.

I hans armar kände jag mig säker. Helt säker. Inget i hela världen kunde ta mig. Och jag litade på honom, men än jag litat på någon eller något i hela mitt liv. Jag litade mer på honom än att på att solen skulle gå upp imorgon med, på att stjärnorna gömde sig bakom molnen.

Han sa något och hans ord sa två saker, dels det han ville säga, det självklara, dels hur mycket han älskade, det följde med, gick inte att dölja.

Och jag var trygg hos honom. På ett sätt jag aldrig varit förut. En känsla som var så stark att jag trodde jag var drogad. För det var omöjligt att känna något så här mycket, att känna sig så här trygg. Det var som om alla små knutarna i magen hade lösts upp, som om alla små musklerna som spände sig slappnat av, som om jag tog mitt första andetag efter att ha hållit andan i hela mitt liv. Det kändes fantastiskt.

Och han tog en pil för mig, men jag är inte säker på om jag minns rätt. Jag vet att det blev farligt, men att jag brydde mig inte, för vi var säkra. Han brydde sig inte heller. Eller säkra var vi inte, men faran kunde inte skada honom, och han skulle aldrig låta den skada mig. Han fick en pil i ryggen eller bröstet, skyddandes mig. Men vi brydde oss inte, det var oviktigt, en petitess. Han blödde lite, men tyckte inte det var värt att ta ut den. Eller så tyckte han inget alls, men pilen satt kvar. Och jag tänkte knappt på det, det var en liten oviktig detalj. För jag var säker, trygg. Och han var oövervinnerlig.

Ibland kan man minnas känslor genom att tänka sig tillbaka till situationen då man kände dem. Jag minns inte känslan av tryggheten. Jag försöker, men det är som den glider undan, som om jag bara kan beskriva den med de ord jag minns att jag genast gav den. Jag kände mig trygg, lugn, älskad. Men jag kan inte känna den igen. Jag tror aldrig jag kommer kunna känna den igen.