"Va, röker du?!"
Han lyfte blicken samtidigt som han drog in röken i lungorna och kollade bort mot solnedgången. Den kyliga vinden vajade deras hår på terassen. Inifrån lägenheten hördes partymusiken något dämpat bakom de stängda glasdörrarna.
"Det är ett gammalt löfte..." svarade han utan att flytta på blicken. Han tog ett till andetag.
"Vad menar du? Förklara." sa hon, och man kunde se i hennes ögon att hon var envis.
Han skrattade sorgset, tyst, med cigaretten mellan tänderna och kollade ner.
"Jag skrev en dikt en gång, till min dåvarande..." han svalde med cigaretten i mungipan. "Jag minns inte hur den gick. Någonting med att jag var hennes, att jag gjorde vad som helst för henne, att om hon bara bad mig så skulle jag gräva min grav eller hoppa från en bro. Om hon ville att jag skulle dö sakta kunde jag börja röka, och inte sluta förän jag dog i canser. Nått sånt var det, men det var ett löfte om att om hon bad mig om något så skulle jag göra det." Han blickade iväg i fjärran igen. Mumlade så att hon nästan inte hörde något om att vara ung och dum och förälskad.
"Och vad hände? Bråkade ni? Varför röker du? Vet du inte hur varligt det är?!"
Hon var inte berädd på att han skulle ta hennes ögon i sina på det sättet, de trängde sig in, genom borrade henne, och för en sekund väntade hon sig ett slag och vände snabbt bort blicken. Hon förstod inte varför, hon hade aldrig blivit slagen av någon. Han fnös och kollade bort, lite irriterad och hon kollade på honom igen.
"Hon... hon fick lungcanser, för hon rökte. Hon dog. men hon bad mig.." Han svalde, fick svårt att få ut orden. Han kämpade med att trycka bort tårarna som solnedgången fick glittra i hans ögon. "Men hon bad mig..." Han svalde igen. "Hon bad mig, det sista hon gjorde, så bad hon mig." Tårarna började rinna, tysta nedför hans kinder. "Hon bad mig att följa med henne."
De stod i tystnad på balkongen. Solen sjönk i horisonten och i det guldfärgade ljuset såg de ut över den rosa-orangea himlen. Han såg den genom tårar, och hon visste att det fanns inget hon kunde säga för att göra det bättre. Inget att göra. I tysthet hoppades hon att det varit bra att han berättade, men hon visste inte. Vinden vajade i deras hår. Och hon gick in igen.