En groda sitter på kanten av en tekopp,
det är du.
Bredvid står ett barn, det gnistrar i ögonen på henne,
det är jag.

Nu är det så att om jag berättat det här som jag nu ska, och det inte varit du och jag, om det bara varit en groda och en unge, då hade du aldrig brytt dig. Du hade lyssnat på mig med ett halvt öra, kanske svarat mig ibland med ”mmm”, som om min röst inte var värd mer än en stavelse från dig. Som om jag inte är värd ett helt ord, bara kan drömma om en hel mening.

Men nu är det inte bara en groda och en unge, det är du och jag. Barnet lyckas fånga grodan i koppen.
Jag hade tur.
Grodan är livrädd, barnet skrattar, ovetande om hur morbid hon är. Hon skrattar åt grodans smärta och rädsla. Du sprattlar så roligt.

Och ditt hjärta har aldrig slagit så snabbt, så hårt för mig som det gör nu.

Så stillnar grodan, så som vi visste att den till slut skulle och barnet tappar intresset och springer lekandes vidare.

Jag är inte ond. Bara... Nyfiken. Du intresserar mig. Jag tävlar och vill ha dig. Det blir en lek. Våra känslor blandas in. Jag vill inte såra dig, inte skada mig. Jag är inte ond.