Plötsligt fick jag känslan av att jag ville skriva, jag behövde skriva. Men det blanka pappret stirrade tillbaka på mig från skrivbordet, pennan i min hand kändes obekväm. Det fanns inga ord, ingenting viktigt nog för att skörda skog för, inte ens för att slösa ett enda vitt pappersark. Jag släppte pennan med avsky. Hatade plötsligt världen för att den gav mig känslor, men inga ord. Jag försökte sätta namn på mina känslor, jag försökte sätta etiketter på dem. Men ju mer jag försökte, desto svårare blev det. Känslorna gled undan mina etiketter, undvek mina ord. Till slut var det som om det jag kände var avsaknad av känslor. Jag var blank. Blank som papperet framför mig. Där stannade jag, så chockad över att jag inte kände något, fastfrusen vid skrivbordet, stirrandes blankt på papperet. Jag vet inte hur länge jag satt där, men plötsligt väcktes jag av en liten grå fläck som uppenbarade sig på papperet. Det kom en till. Det tog mig inte en tiondel av en sekund att förstå vad det var som droppade på mitt papper, men ändå han jag bli förvirrad. Jag grät. Mitt ansikte var förvridet i förvirrade rynkor; jag förstod inte. Hur kunde jag gråta, när allt jag kände var…
Inget.