Ibland älskar jag mänskligheten. Jag älskar så många människor. Det finns så himla många underbara människor. Människor som kommer och säger ”det här är jag”. Människor som älskar och tar för sig av livet. Människor som lever och sim är. Är här och nu. Människor som strålar.

Jag vill vara en sådan människa. Men jag är inte avundsjuk, jag ser upp till dem. De gör världen lite ljusare och mindre dyster. De får mig att se att mänskligheten faktiskt är vacker, trots allt. Så jävla vacker. Och då är också jag vacker. Jag tror att jag också strålar ibland. Men jag ska inte pressa fram ljuset, jag ska låta det börja glöda inom mig. Ofta glömmer jag att mänskligheten är vacker. Ofta glömmer jag att jag lever. Inte lever fysiskt utan i något mycket större än mitt liv. Jag lever i mänskligheten. Jag andas i världen. Mitt hjärta dunkar till universums rytm. Jag lever. Och det får jag inte glömma.