Jag drömmer om att jag går omkring i tomma rum med vita väggar, stora fönster och tunga gardiner. Gardinerna släpar i golven och skulle vara klädda med damm om inte golven var så kliniskt rena. Mellan rummen finns inga dörrar, bara öppningar. Jag säger det igen: öppningar. Jag kan gå fritt mellan rummen. Längs väggarna är bruna flyttkartonger uppstaplade. Jag lirkar bort silvertejpen, öppnar dem och plockar sakta upp en sak i taget. Jag fyller rummen med färg. Väggarna stänks ner av rött och blått och lila och grönt och täcks av tusen små papperslappar. Inpräntade ord med spretiga bokstäver. Små anekdoter i tiden. Fångade ögonblick på bild. Planscher med tatuerade drömmar. Längs väggarna växer filosofier och murgröna.

Jag släcker alla lampor, den kalla sjukhusbelysningen, och tänder ofantliga mängder ljus. Det ska vara dunkelt, jag vill inte se klart. Jag vill gissa, fantisera ihop en verklighet. Det är i mystiken sanningen kommer fram efter att ha lurat bakom hörnet. Kom in, kom in. Men gå inte för nära, jag vill att världen ska vara abstrakt, upp och ner.

Jag slänger ut mönstrade kuddar i tusen olika färger. Jag ställer in bokhyllor fyllda med fantasi, hänger upp en sänghimmel som flimrande omsluter mig och placerar i mitten av rummet ett skrivbord med en skinande blank yta för kreativitetens renhetsbegär. Jag formar rummens hörn så att de inte blir så hårda utan mjuka och öppnar upp öppningarna ännu mer. Jag placerar pärlor och skimrande glasbitar i rummen. De skapar solglitter, konfetti regn och hela min värld blir till ett kalejdoskop. En vridning, 90, och allt som var har rubbats. Pärlor kastas om i en låtsasvärld och bildar nya komplexa mönster. Luften genomsyras av Shiva som ständigt förintar och återskapar. Ny luft, nya andetag. Ventilation. Jag slungas ut i ett tomt universum och räknar noga alla linjer i detta ordnade kaos som ska bli mitt hem.

Mina nakna fötter går mjukt på ett täcke av bomull. Jag dricker mig full på jasmin te och rör i grytor som doftar linser och curry. Mina öron sprängs och huvudet proppas fullt av konstnärligt sammansatta fraser från radion. Orden bubblar i hjärnan. Allt kokar över. Jag blir galen av ljudet. Jag blir galen av tystnaden. Kanske är det baksidan av informationssamhället? Kanske kallas det extas? Kanske kallas det intellekt?

Jag läser för en gång skull igenom hela bokhyllan. Slukar konst och inspireras av kompositionens skönhet, det indirekta talet och det pretentiösa språket. För självklart är det inte kiosk litteratur om vardagsliv och drömmen om glamour. Nej, jag drömmer mig bort från glamouren och dricker ännu mer te.

Jag går i cirklar timmar i sträck och sover inte om nätterna utan sitter uppe och skriver på en gammal skrivmaskin med hårda tangenter och som plingar vid varje radslut. Formar idéer, smakar på bokstäver, drar tjocka penseldrag med poesi, beskriver existerande faktum. Och jag kan inte tänka. Och jag tänker för mycket. Och jag sjunger med hårborsten och håret fladdrar som det gjorde på Carola den där gången i melodifestivalen. Och jag går på opera och teater och fångas, förförs av gesterna, rörelserna, rösterna. Hemma gör jag piruetter och hopp. Jag läser långa monologer framför spegeln i vardagsrummet och låtsats att jag står på scenen och kastar mig på golvet, skriker, krälar, svettas. Sen dränker jag mig i deprimerade låtar som får mig att gråta. Då sköljer jag bort det med mer te och timslånga samtal vänner emellan. Om kvällen sjunger jag om Gud och undrar, undrar, undrar om Gud finns. Om jag finns. Om varför undran om Gud finns. Jag skriver långa listor med existentiella frågor, filosofiska dilemman och drömmar om att resa jorden runt. Och sen tittar jag på stjärnorna hela natten och ringer ett hemligt samtal och tror att jag är kär eller bara är lite knasig och blir snurrig i skallen och tappar förståndet. Och sen lever jag. Lever, lever, lever. Hörde du vad jag sa? Jag lever.

Och där sitter jag tillsist som en möbel i ett av rummen. I lotusställning med ryggen sträckt och blicken höjd, drömmande mot något bortom. Jag andas in doft av rökelse. Jag säger det igen: jag andas. De stora fönstrena har jag öppnat och in strömmar doft av våt asfalt, doft av nyklippt gräs, doft av vår, doft av morgon. Ut strömmar te doftande, överkonsumerad, sprängfylld luft. Ut för att fylla andra vita tomrum.