Tårarna rinner, kan inte stoppa dem.
Ser dig ligga där, utmattad.
Hjärtat slår lite fortare än vanligt.
Det ända jag gör är att stirra upp i taket.
Stressen har blockat alla mina känslor.
På det ända sättet jag kan uttrycker jag dem.
Tårar.

Ytterdörren smäller igen efter mig.
Jag vet att när jag kommer upp för trappan är jag ute ur den säkra zonen.
Skrik hörs redan vid första steget.
"Är detta ett Hotell, Dig kan man inte lite på, Värdelös"
Jag skakar av mig orden, stänger av och fortsätter upp.
"Du kan inte göra något vettigt, när ska du flytta, Din pappa betalar för att slippa ha dig hemma"
Jag ser nästa trappa, sväljer orden och forsätter upp.
Packar väskan igen som så många gånger förr.

Ytterdörren slås igen efter mig, tårarna rinner ner.
Jag vill berätta allt som finns att säga.
Sväljer orden, tar ett steg efter de andra.
Har ingen anledning längre att stanna.
Måste gå, fort.
Inget hjälper om jag gråter men allt ordnar sig.
Om inte idag så imorgon.